”Det är på ren svenska korkat”, sa den nyss avgående LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson med anledning av EU:s planer att tvinga fram lagstiftade lägstalöner.

Och han har inte varit ensam med den åsikten. LO har fått medhåll från samtliga svenska fack, arbetsgivarorganisationer och svenska partier.

Det råder en stor enighet att EU-direktivet hotar att slå sönder vår svenska modell.

EU-kommissionen har just gått vidare till fas två i arbetet med direktivet om lagstadgade minimilöner. Nu ska förslaget utmejslas och förtydligas. 

Trots svenskt samförstånd är de flesta länder i unionen positiva. I hela 22 EU-länder finns redan lagstadgade minimilöner och med det nya direktivet skulle många europeiska arbetstagare faktiskt få det bättre.

Så varför är egentligen det svenska motståndet mot lagstadgade lägstalöner så stort? 

Det handlar om en befogad rädsla att den så väl fungerande och så viktiga svenska partsmodellen kan slås sönder i ett slag med EU:s direktiv. 

Själva grundförutsättningen i den svenska modellen är att lagstiftare håller tassarna borta från lönebildningen.

Blir direktivet verklighet undermineras inte bara parternas samverkan utan hela det fackliga arbetet.

Det svenska motståndet mot direktivet handlar också om att svenska löner riskerar att minska om en lagstadgad lägstalön blir verklighet. Och vi ska ha klart för oss att detta främst skulle drabba LO-kollektivet. 

I Sverige har nio av tio arbetstagare löner reglerade i kollektivavtal, varav en tredjedel av avtalen har avtalade lägstalöner.

De är vanligast i LO:s avtal, vilket är helt naturligt. Här är lönerna lägst och här har det varit särskilt viktigt att förhandla fram lönegolv. 

Lägstalönerna skiljer sig åt mellan olika avtal, men gemensamt är att de anger den lägsta möjliga lönen för en arbetsgivare att betala, och att lönerna succesivt höjs.

Att detta fungerar vet vi. Och de kollektivavtalsförhandlade lägstalönerna följs, visar en rapport från Medlingsinstitutet.

Det finns alltså ingen anledning att ersätta den svenska lönebildningsmodellen med något annat system.

Med EU-kommissionens förslag, med en lägstalön på 60 procent av svensk medianinkomst, skulle lägstalönerna bli lägre bland LO-grupperna än i dag, från dagens cirka 20 000 kronor i månaden till 18 000 kronor. 

Sannolikt skulle lönerna på sikt inte heller höjas i samma takt som de gör med kollektivavtalade löner. 

Men den största farhågan med EU:s lagstadgad minimilön är de konsekvenser det skulle få på sikt. För när de allra lägsta lönerna först sänks följer snart övriga låga löner med.

Resultatet blir en ännu mer uppsplittrad, polariserad arbetsmarknad. Och då är det främst de LO-anställda som blir allt fattigare medan de högavlönade fortsätter att tjäna mer.

Det är väldigt tydligt att Sverige måste fortsätta strida för ett undantag från EU-direktivet, som ju annars automatiskt blir lagstiftning.

Den svenska arbetsmarknadsministern Eva Nordmark har lovat att utkräva ett undantag och svurit på att hon aldrig kommer att gå med på direktivet. 

Men som Arbetets ledarsida tidigare påpekat kan ett sådant undantag med största sannolikhet inte genomföras juridiskt när väl EU-domstolen gjort sin bedömning.

Att ställa krav på att direktivet inte blir av, att det i stället blir rekommendationer, är en annan lösning. 

Men oavsett vilken väg Sverige tar måste den här frågan ses som den stötesten det är. För vi kan aldrig gå med på att öppna dörren för lagstadgade löner.

Tonläget har höjts från svenska aktörer och Eva Nordmark säger sig klart och tydligt stå emot kraven från EU. Men tonläget måste växlas upp ytterligare flera snäpp. 

Ett krav måste vara att EU-kommissionen kan garantera ett svenskt undantas från direktivet.

Nu krävs ett tyngre artilleri för att säkerställa att den svenska modellen bevaras.