Margot Wallström hade bara behövt googla JK Rowling

ESSÄ. Det fanns en gång i tiden mestadels anledningar att älska författaren J K Rowling. 

Miljontals barn har läst hennes böcker om Harry Potter, en klassisk saga om gott och ont där de kunde identifiera sig med hjältarna.

Trots lyten som fattigdom, nördfaktor och en tragisk bakgrund, får de till slut bekämpa Näslösa Orm-Hitler innan hans dödskult kan implementera den slutgiltiga lösningen mot ickemagiker.

Dessutom har hon inspirerat med sin egen saga; hur hon – inte olikt Harry Potter – gick från ett liv i armod till att skriva in sig i historien genom sina handlingar.

Precis som när Harry efter år av påtvingad torftighet får veta att han äger en förmögenhet , är hans författare idag god för flera miljarder kronor.

Därför var det nog många som med lättnad accepterade förklaringen om ett klumpigt feltryck när Rowling gillamarkerade en tweet som beskrev transkvinnor som “män i klänningar”, i mars 2018. 

Nu har de tre personer som gav Harry, Ron och Hermione mänsklig form förenats för att – som i böckerna – ta ställning för de svaga, mot dem som vill dem illa

För personer pålästa om transfrågor var misstaget en del av ett oroande mönster. Ett mönster som de följande åren, med crescendo senaste veckan, skulle ritas upp i detalj av Rowling själv. 

Tyvärr innefattar den förhoppningsvis krympande gruppen av snälltolkande åskådare vår förra utrikesminister Margot Wallström.

Hon delade under veckan en text som beskrev Rowling som en kämpe för kvinnors rättigheter. Inte på grund av hon gjort den duktiga flickan till en hjälte genom Hermione, (en karaktär inspirerad av henne själv som ung).

Utan för att hon författat en tweet som felaktigt anklagade en text rubriksatt med “Hur vi kan göra världen efter Covid-19 mer jämlik för personer som menstruerar” för att osynliggöra kvinnor som grupp.

“‘People who menstruate.’ I’m sure there used to be a word for those people. Someone help me out. Wumben? Wimpund? Woomud?”

Varför Rowling, under pågående pandemi, en världsomspännande protest mot strukturell rasism och pridemånadens första vecka, tyckte att det var ett bra tillfälle att dyka in och skapa opinion mot en imaginär translobby som försöker utplåna kvinnors rättigheter, är svårt att förstå.

Hade hon läst texten hade hon vetat att den inte handlade om kvinnor, utan frågor som rör mensskydd och hygienartiklar – något inte alla kvinnor, och vissa som inte är kvinnor utan ickebinära eller transmän, använder.

Ordet “kvinnor” används dessutom genomgående i texten, och de andra grupperna nämns bara i förbigående.

I stället för att ta reda på det, bemötte hon kritiken genom att skriva en essä fullproppad av ännu mer uttalad transfobi på sin hemsida där ingen kunde kommentera.

Det hade Margot Wallström kunnat ta reda på innan hon delade en bloggpost helt och hållet dedikerad till att attackera transpersoner, som ett intressant inlägg till stöd för Rowling.

Hon hade också, som en person som satt stolthet i att föra en feministisk politik, kunnat plocka upp det från den kritik hon fick för sin delning.

I stället bemötte hon den så här:

“Bra med livlig debatt om kontroversiell text. Men ej bra med vantolkningar. Svåra frågor om könsidentitet. Ska kvinnor tvingas kalla sig menstruerande istf kvinnor? Nej, tycker jag. För mkt teoretiserande o identitetspolitik, för lite om åtgärder som garanterar allas rättigheter.”

… Och visade att hon fortfarande inte satt sig in i frågan eller förstår transfoba hundvisslor. 

I likhet med hur rasistiska politiker använder uttalanden om antiterrorism eller hårdare tag mot våldtäkter för att samla stöd för diskriminerande åtgärder har den transfoba rörelsen sin egen samling återkommande halmgubbar.

Tyvärr innefattar den förhoppningsvis krympande gruppen av snälltolkande åskådare vår förra utrikesminister Margot Wallström

Skräckhistorier eller medvetna feltolkningar som används för att skapa misstänksamhet mot transpersoner som grupp, och bygga stöd för politik som skadar dem.

I Rowlings fall hade det räckt med en enkel googling för att se bredden av exempel. 

2014 släppte Rowling romanen “The Silkworm”. En av personerna i den är en transkvinna som vid ett tillfälle försöker attackera romanens huvudperson, och misslyckas.

Han hotar då med att ringa polisen, och gör det tydligt att hotet består i att kvinnan – som inte genomgått könsbekräftande kirurgi – skulle våldtas av sina manliga medfångar. 

Ironiskt nog gavs romanen ut under hennes manliga pseudonym Robert Galbraith.

Precis som när J K fick ersätta Joanne är det tydligen okej att osynliggöra kvinnor om det kan sälja fler böcker. Kuriosa: Robert Galbraith Heath var en psykiatriker som experimenterade med elchocksterapi för att bota homosexuella. 

2017 gillamarkerade Rowling en kritisk text om Storbrittaniens beslut att utreda möjligheten för personer att ändra sitt juridiska kön utan att genomgå medicinsk behandling eller bevisa att de levt två år som trans. 

Förslaget, som gick i linje med hur processen ser ut i många andra länder inklusive Sverige, skapade hätsk debatt.

Till skillnad från många andra länder kom skrämselpropagandan, exempelvis fiktiva våldtäktsmän som utnyttjar juridisk könskorrigering för att begå övergrepp på tjejtoan, inte bara från religiösa reaktionärer.

De kom i stor utsträckning från uttalade feminister, vars anti-transpropaganda lyftes av media.

Rowlings hemland Storbritannien är nämligen ökänt som ett starkt fäste för feminister som själva identifierar sig som “genuskritiska” och av andra kallas transfober eller “TERFs” – Transexkluderande radikalfeminister. 

Maya Forstater är en av brittiska transfobers martyrer. Efter upprepade uttalanden om att transkvinnor är män, att ickebinära inte existerar och att hon inte borde tvingas referera till personer som deras juridiska kön, valde tankesmedjan där hon arbetat att inte anlita henne igen när hennes anställning löpt ut. 

Forstater anklagade tankesmedjan för diskriminering och tog fallet till arbetsdomstolen, som 2019 dömde att det inte är en rättighet att referera till någon som det kön du tycker att de har, istället för det juridiska.

Det kan till och med vara hets mot folkgrupp om det görs medvetet för att skapa en fientlig miljö eller frånta någon deras rättigheter. 

Efter domen uttryckte J K Rowling sitt stöd för Forstater, och beskrev förloppet (felaktigt) som att hon “tvingats bort från sitt jobb för att ha uttryckt att kön är verkligt”. 

Nu använde hon det försvaret om sig själv. Låtsades att kritiken hon fick skulle handla om att man “inte får säga i det här jävla landet” att kön är kopplat till biologi, trots att ingen på allvar påstår något annat. 

Är det någon grupp som är smärtsamt medvetna om att hur vi behandlas av omvärlden är kopplat till vår fysiska kropp, är det troligen transpersoner. 

Varför Rowling, under pågående pandemi, en världsomspännande protest mot strukturell rasism och pridemånadens första vecka, tyckte att det var ett bra tillfälle att dyka in och skapa opinion mot en imaginär translobby som försöker utplåna kvinnors rättigheter, är svårt att förstå

De har inget intresse av att frånta kvinnor vars könsidentitet överensstämmer med våra kroppar, som min, Rowlings och Wallströms, våra rättigheter att bestämma över sagda kroppar. 

Det är transfober och sådana som köper deras skrämselpropaganda, som vill ta ifrån dem deras.

Efter Rowlings uttalanden har de tre skådespelarna som spelade huvudrollerna i Harry Potter-filmerna alla gått ut och tagit ställning för transpersoner.

Daniel Radcliffe, som spelade Harry, skriver åt The Trevor Project – en organisation som arbetar för att motverka suicidrisken för unga HBTQ-personer:

“Transkvinnor är kvinnor. Att påstå något annat fråntar transpersoner sin identitet och värdighet, och motsäger alla råd från hälsovårdsorganisationer som har mycket mer kunskap i ämnet än både Jo [Rowling] och jag.”

Han talade också direkt till seriens många unga fans. 

“Till alla som känner att deras upplevelse av böckerna har mattats eller fläckats ner: Jag beklagar verkligen den skada de här kommentarerna har gjort er. Jag hoppas att ni inte helt förlorar det i historien som var värdefullt för er.”

Mitt personliga tillägg skulle rikta sig till personen som borde ha känt samma ansvar för de många liv som påverkats av berättelsen: Joanne Kathleen Rowling. 

I den här texten har jag nämnt sätt på vilka du liknar berättelsens tre hjältar – något du själv flera gånger pratat om och varit stolt över.

Nu har de tre personer som gav Harry, Ron och Hermione mänsklig form förenats för att – som i böckerna – ta ställning för de svaga, mot dem som vill dem illa. 

Vilken roll i din egen berättelse spelar du den här gången, Joanne?