”S sväljer kameler och silar mygg om svenska modellen”

Socialdemokraterna sväljer kameler och silar mygg när arbetsmarknadspolitiken står högt på den politiska dagordningen.

I Sverige hänger Socialdemokraterna läpp över förslag på några marginella förändringar inom LAS. Samtidigt var partiet knäpptyst när EU-kommissionen nyligen tog nästa steg mot att införa gemensamma minimilöner på EU-nivå.

I förläningen ett förslag som riskerar hota den svenska arbetsmarknadsmodellens grundkonstruktion.

Häromveckan presenterades den statliga utredning som tillsattes för att bland annat förändra turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd.

Det handlar om ett antal mindre förändringar av en lagstiftning som sedan länge gett facken ett övertag gentemot arbetsgivarna, och på så sätt skapat en obalans mellan arbetsmarknadens parter.

Detta föreslås nu återgå till något som mer liknar den ursprungliga svenska modellen.

Stefan Löfven valde i samband med att utredningen presenterades att högljutt protestera och anklaga utredaren, en erkänt duktig jurist och ledamot av högsta domstolen, för att inte kunna tolka direktivet till utredningen.

Tonläget är högt och retoriken präglas av vilda anklagelser om att den svenska modellen hotas av den dåliga utredningen.

Samtidigt är Socialdemokraterna knäpptysta om utvecklingen vad gäller lönebildningsfrågor som nu pågår i Bryssel. Med risk för ödesdigra konsekvenser för samma svenska modell.

Samma vecka som las-utredningen presenterades tog EU-kommissionen nästa steg mot gemensamma EU-regler kring minimilöner.

I god EU-byråkratisk ordning skedde detta genom att presentera en andra remissrunda. EU-kommissionens plan är att kunna presentera ett skarpt lagförslag redan i september. 

Förslaget om minimilöner handlar om att skapa en gemensam EU-standard för de lägsta lönerna i medlemsstaterna. Det hela motiveras med behovet av att lyfta låga lönerna i framförallt Öst- och Sydeuropa, löner som på vissa håll knappt går att leva på.

En lovvärd målsättning, men den föreslagna lösningen är uppenbart felkonstruerad.

Lönereglering bör vara en nationell kompetens. Regelverken för arbetsmarknaden inom Europa har växt fram ur vitt skilda förutsättningar och ser därför helt olika ut. Den här typen av lagstiftning på EU-nivå är därför inte ändamålsenligt.

För att på allvar sätta stopp på den boll som nu är i rullning krävs dock helhjärtade insatser från svensk sida, vilket kommer kräva att den svenska regeringen slutar tramsa runt och faktiskt också erkänner tidigare felslut

Medlemsstaternas rätt att efter eget huvud utveckla sina arbetsmarknadsmodeller är essentiellt.

Speciellt tydligt blir detta när frågan ses ur ett nordiskt perspektiv. 

Att lagstifta om minimilöner på EU-nivå riskerar att undergräva systemet med svenska kollektivavtalsförhandlingar som bygger på flexibilitet och konkurrenskraft, inte av politikers förutbestämda krav.

Den svenska modellen riskerar därmed inte enbart att skadeskjutas, den kan förändras i grunden.

EU-kommissionen försäkrar dock att den svenska modellen inte kommer att påverkas av lagförslaget. Det är dock inget som kommissionen kan bestämma, eftersom makten att tolka EU-lagstiftningen ligger hos EU-domstolen. 

Facket och näringslivets gemensamma ansträngningar för att förmå kommissionen att skrota förslaget visar på situationens allvar och tomheten i EU-kommissionens löften.

Stefan Löfvens ansvar för nuvarande situation kan inte heller underskattas. Statsministerns hittills viktigaste EU-projekt har varit att försöka skapa vad han kallat ”ett socialt Europa”. Detta bland annat genom att ta initiativet till det sociala toppmötet, som hölls hösten 2017 i Göteborg, där den kontroversiella ”sociala pelaren” undertecknades.

Precis som Kristdemokraterna då varnade för tog EU-kommissionen den sociala pelaren som förevändning för mer arbetsmarknads- och välfärdslagstiftning på EU-nivå.

Samtidigt är Socialdemokraterna knäpptysta om utvecklingen vad gäller lönebildningsfrågor som nu pågår i Bryssel. Med risk för ödesdigra konsekvenser för samma svenska modell

Pappamånader har plötsligt blivit en EU-fråga och genom det så kallade arbetsvillkorsdirektivet detaljregleras frågor som exempelvis provanställningar, som tidigare på goda grunder ansetts vara nationell kompetens.

Nu står vi inför nästa våg av EU-initiativ inom arbetsmarknadsområdet. 

Och i Sverige protesterar statsministern mot en utredning han själv tillsatt, vars resultat han lovat att genomföra om arbetsmarknadens parter inte själva löser frågan, samtidigt som han är tyst när EU gör anspråk på att lönereglera bort vår arbetsmarknadsmodell.

Detta inger allt annat än förtroende.

Även de svenska regeringspartierna är – i vart fall när man frågar dem – motståndare till lönereglering på EU-nivå. Samtidigt är deras motstånd mot EU-lagstiftning i denna fråga uppenbart präglad av viljan att motbevisa de borgerliga varningarna vad avser lagstiftningsinitiativ från EU:s sida inom denna och liknande frågor.

Detta riskerar uppenbart lamslå regeringens förmåga att agera mot EU-kommissionens planer. 

För att på allvar sätta stopp på den boll som nu är i rullning krävs dock helhjärtade insatser från svensk sida, vilket kommer kräva att den svenska regeringen slutar tramsa runt och faktiskt också erkänner tidigare felslut.