Den 4 april 2016 tvekar Karl-Petter Thorwaldsson när han ska gå in på LO:s styrelsemöte högst upp i LO-borgen.

– För första gången under hela mitt yrkesliv var jag fysiskt rädd. Jag skickade in Torbjörn Johansson framför mig. Han är starkare än vad jag är, han är ju byggnadsarbetare.

På en presskonferens några timmar tidigare har LO och Svenskt Näringsliv presenterat en rekommendation som de förhandlat fram i största hemlighet, i ett försök att hålla samman den pågående avtalsrörelsen.

LO-förbunden är djupt splittrade. Förbunden inom 6F kräver större löneökningar än vad facken inom industrin anser är möjligt, medan Kommunal vill att undersköterskorna ska få mer än alla andra grupper.

Rekommendationen går ut på att alla fack och arbetsgivare bör rätta sig efter de första avtalen, som just har tecknats inom industrin och handeln. Dessa avtal ska ”betraktas som norm vad gäller löne-ökningar i såväl procent som kronor”.

– Jag och Torbjörn Johansson hade gjort upp med Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne och vice vd Peter Jeppsson bakom ryggen på LO:s styrelse, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

En värre synd är svår att tänka sig för en LO-ordförande, och inför mötet med LO-styrelsen bävar han.

– Innan vi gick in i mötesrummet sade Torbjörn och jag till varandra: På LO-kongressen i juni kommer vi inte att bli omvalda.

Dramatiken den 4 april 2016 markerade kulmen på Karl-Petter Thorwaldssons svåraste period som LO-ordförande. De hemliga diskussionerna med Svenskt Näringsliv hade inletts kring julen.

Karl-Petter Thorwaldsson grubblade på om han gjorde rätt. Sov inte mycket. Men bestämde sig för att lågavlönade kvinnor måste få ett krontal att hänga upp sina löneförhandlingar på, trots att det hade varit omöjligt att samla LO–förbunden kring gemensamma avtals-krav.

Han satte allt på ett kort. I efterhand är han stolt över att han vågade – och lyckades.

LO-förbunden har gemensamma mål om att minska löneklyftorna i samhället, men bråkar allt som oftast om hur det ska ske.

Att jämka ihop dem är det som en LO-ledare måste lägga mest jobb på, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

– Mitt enda råd för framtiden är: Sluta inte att träffas i LO-styrelsen varannan vecka! Ta den tid som behövs för att prata igenom olika strategier. Det gör det mycket lättare att hålla ihop federationen.

För första gången under hela mitt yrkesliv var jag fysiskt rädd. Jag skickade in Torbjörn Johansson framför mig. Han är starkare än vad jag är, han är ju byggnadsarbetare

Om motsättningarna kring lönerna har varit det svåraste, så är sysselsättningen det som LO har lyckats bäst med, säger Karl-Petter Thorwaldsson när han försöker sammanfatta sina åtta år.

– Perioden från 2012 fram till corona är en succé för svensk sysselsättningspolitik. Framgången skyms av att många utrikes födda och nytillkomna på arbetsmarknaden är arbetslösa, men det tar ett tag att få jobb.

– Ser man till inrikes födda med några års erfarenhet har vi kommit väldigt nära full sysselsättning. Där var vi verkligen inte när jag tillträdde.

I vilken mån detta är LO:s förtjänst kan förstås diskuteras. Karl-Petter Thorwaldssons bild är att LO:s krav på investeringar för 70 miljarder kronor i välfärd och infrastruktur har haft stor betydelse.

– De 70 miljarderna, som vi lanserade första maj 2013, ställde mycket av debatten i Sverige på ända. När Socialdemokraterna i regeringsställning valde att göra som vi föreslog har svensk ekonomi utvecklats mycket bättre än omvärlden. Synen på ekonomisk politik är en annan i dag än för tio år sedan.

Den historieskrivningen väcker frågan om LO:s inflytande i samhället.

”LO har inte samma tyngd i den svenska samhällsdebatten i dag. Så är det tyvärr”, sade den nyvalde ordföranden i sitt tal till LO:s kongress 2012.

Valberedningen hade gjort klart för honom att hans viktigaste uppgift skulle bli att ta tillbaka LO:s position som opinionsbildare. 

Hur har det gått?
– Man ska inte utvärdera sig själv, men man får väl ända vara ganska nöjd, svarar Karl-Petter Thorwaldsson och skjuter glatt in att ”ödmjukhet brukar inte vara min grej”.

Medlemsantal i LO, TCO och Saco

Totalt antal medlemmar (även icke yrkesverksamma) den 31 december respektive år.

Enligt LO:s pressenhet visar de mätningar som Sifo gör för LO att det finns fog för belåtenheten (Arbetet har inte tagit del av mätningarna).

När TCO:s tidning Arbetsvärlden undersöker vilka fackliga företrädare som syns mest i medierna toppar LO-ordföranden listan med bred marginal.

Det LO som Karl-Petter Thorwaldsson lämnar över hörs alltså. Det är på sätt och vis en bedrift, för antalet medlemmar har minskat stadigt. TCO är nu större än LO.

Men Karl-Petter Thorwaldsson tror att coronakrisen kan bli en vändpunkt. Lika plötsligt som viruset gjorde många arbetslösa, har det fått människor att gå med i facket och a-kassan.

– Samma sak hände under 90-talskrisen. Och uppgången i antal medlemmar höll sedan i sig ända till 2007, då avgifterna till facket och a-kassan chockhöjdes, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

– Coronakrisen är ett uppvaknande. Jag har hört många unga som först nu förstått vad facket och a-kassan har för funktion.

När pandemin klingar av kommer många av de förändringar den förde med sig att bestå, tror Karl-Petter Thorwaldsson. Som a-kassan.

I över tio år hade LO krävt bättre a-kassa, utan större framgång. När coronaviruset kom gick allt på några dagar: högre grundersättning, högre tak för den högsta ersättningen, och sänkta krav för att alls få ersättning.

Förändringarna är tillfälliga, men politikerna kommer inte att kunna backa till de gamla villkoren, spår LO-ord-föranden. 

Om inte alla förbättringar i a-kassan blir permanenta, vilken är då viktigast att behålla?

Karl-Petter Thorwaldsson tvekar inte en sekund:

– Det höjda taket är viktigast. Det ger skydd för lönenivåerna i Sverige. Skulle högsta dagpenningen sänkas till 680 kronor igen tvingas många att ta jobb med väldigt dåliga villkor.

Coronakrisen har fört med sig ”en revival för ett starkare samhälle”, anser Karl-Petter Thorwaldsson.

– Även näringslivet, som krävt hundratals miljarder i stöd från staten, inser att en större gemensam sektor behövs för att klara kriser, klimatomställning och annat.

Det är ett ansvar att ha en anställd. Det är ingen vara. Det är en människa

Också klimatet mellan fack och arbetsgivare har förskjutits mot ökat samförstånd, enligt Karl-Petter Thorwaldsson, som fick nypa sig i armen när Svenskt Näringslivs vd tyckte att höjt tak i a-kassan var en bra sak.

– Jag tror att förhandlingarna mellan oss och Svenskt Näringsliv om anställningsskydd och omställning kommer att gå lättare nu. När vi går mot 13 procents arbetslöshet går det inte att hävda att det är svårt att säga upp människor i Sverige, den debatten blir futtig.

– Arbetsgivarna kommer förstå att det behövs trygghet i anställningen. Inte minst i välfärden, där de många visstidsanställningarna kan ha bidragit till smittspridningen.

Karl-Petter Thorwaldsson beskriver hur matbutiker snabbt kan ringa in fler timanställda när de har reklamerbjudande på kyckling, för att sedan skruva ner bemanningen igen.

Så höjer han rösten igen, kanske omedvetet, och agitatorn träder fram.

– Det är ett ansvar att ha en anställd. Det är ingen vara. Det är en människa.