Final Fantasy VII var mitt kulturella uppvaknande

ESSÄ. Final Fantasy VII inleds med ett tåg som dundrar genom Midgar, en futuristisk stad som balanserar på en platta upphängd flera hundra meter över marken, styrd av det maktfullkomliga energibolaget Shinra.

Tåget saktar in och ut hoppar Cloud Strife, en legoknekt utan ideal. Inom kort har han och miljöaktivisterna Avalanche sprängt en kärnreaktor och begått det första av en serie terrordåd.

1997 var tv-spelskonsolen Playstation en uppstickare som till skillnad från jätten Nintendo satsade på cd-rom-teknik. För den lilla rollspelsfabriken Squaresoft var cd-skivans lagringskapacitet en förutsättning för den storslagna historien som de ville berätta.

Final Fantasy VII blev det första spelet i serien som inte släpptes till en Nintendo-maskin, vilket många – inte minst Nintendo själva – såg som ett bittert svek.

När jag försöker sätta ord på vad spelet handlar om snubblar jag på formuleringarna. Det här är ett spel som har betytt otroligt mycket för mig, men det är också ett verk som inte lämpar sig för hisspitch.

Jag kunde spegla mig i Cloud. Inte hjälten Cloud, men den identitetsökande, jagtörstande Cloud. I samma ögonblick som han kastar sig ut ur tåget i den inledande scenen slungas jag in i spelet

Ekoterroristerna Avalanche slåss mot megakonglomeratet som tömmer planeten på livsenergi, den genmanipulerade supersoldaten Sephiroth strävar efter gudomlighet, utomjordisk teknologi attackerar naturen, biomekaniska jättar vaknar ur sin dvala, hjälten Cloud drabbas av en akut identitetskris och, just det: nämnde jag att en meteor är på kollisionskurs med planeten?

Joakim Sundell på SVT Kulturnyheter satte huvudet på spiken när han kallade det för ett Beatles-ögonblick för 80-talisterna.

Vi var inte förberedda på Final Fantasy VII, men ändå var vi redo för det. Tiden var inne.

Fjorton år gammal hade jag aldrig spelat något som var i närheten av Final Fantasy VII:s skala och pretentioner.

Två decennier senare måste jag erkänna att manuset spretar betänkligt, och stundtals är det helt flippat. Du föder upp gula jättekycklingar, dejtar medrevoltörer och vid ett tillfälle klär Cloud ut sig till kvinna i syfte att förföra den lokala gangsterbossen.

Det är uppenbart att spelet ville för mycket. Men det gjorde sådant som inget annat spel hade vågat sig på tidigare.

Ta Midgar som exempel. Denna estetiska korspollinering av Akiras Neo-Tokyo och en flottig korvpizza är en kluven stad. På den stora reaktorplattan bor de bemedlade medborgarna.

Under den ligger slummen där de lägre klasserna aldrig ser solens ljus. Det är inte konstigt att det är i slummen som rörelsen Avalanche föds. Deras kamp är inte bara en symbol för naturens revolt mot teknologin, utan även proletariatets mot bourgeoisien.

Kopplingarna till marxistisk teori är lika lite en slump som att Shinras säkerhetschef heter Heidegger. Han är döpt efter den tyske filosofen som bland annat ansåg att teknologiska framsteg begränsar vårt tankesätt.

Med tillväxtens glasögon ser vi inte längre saker för vad de är, utan vilket värde de kan reduceras till; träd blir ved, solen blir energi och människor arbetskraft. På samma sätt ser Shinra bara bränsle när de suger livsenergin ur planeten.

Men när jag spelade Final Fantasy VII för första gången 1997 var det vare sig klasskrig eller teknologiförakt som slog mig med häpnad. Däremot karaktärernas relationer och inre resor.

Vi var inte förberedda på Final Fantasy VII, men ändå var vi redo för det. Tiden var inne

Det finns två ögonblick som sticker ut. Det ena är så vida omtalat att även du som inte har spelat Final Fantasy VII säkert har hört talas om det: att karaktären Aeris (spoiler) dör.

Det andra är att Cloud inte är den han utger sig för att vara. Han är ingen krigshjälte, han har stulit någon annans identitet. Och i den handlingen förlorade han sin egen.

I sin strävan att vara någon blir han ingen. Just det talade till mig av den enkla anledning att jag inte heller hade någon aning om vem jag var. Vilken fjortonåring vet det?

Jag kunde spegla mig i Cloud. Inte hjälten Cloud, men den identitetsökande, jagtörstande Cloud. I samma ögonblick som han kastar sig ut ur tåget i den inledande scenen slungas jag in i spelet. 

Detta får mig att tänka på en annan av Heideggers teser: den om ”throwness”. Precis som Cloud var Heidegger en sökare. Någon som inte riktigt förstod vad vi har på den här planeten att göra till att börja med.

När vi föds, menade Heidegger, blir vi kastade in i världen utan mål och mening.

Att Final Fantasy VII nyligen fick en ambitiös nytolkning till Playstation 4 bekräftar spelets populärkulturella betydelse.

Att i vuxen ålder få återbesöka den värld som betydde så mycket för mig när jag själv höll på att komma underfund med vem jag skulle bli är stort.

Nyversionen dyker dessutom djupare i det personliga snarare än att gå vilse i det perifera.

Vi kanske inte får den där meningen som Heidegger talade om, men vi som förälskade oss i originalet för 23 år sedan får något minst lika värdefullt. 

Ett avslut.