Att leva med oro varje dag
Coronakrisen gör att vi kanske vi kan få en inblick i hur det kan vara att leva med daglig oro och rädsla, att få tryggheten krossad och inte kunna lita på myndigheter eller räkna med sjukvård, skriver Arbetets krönikör.
Mitt i coronapaniken får jag ett samtal från okänt nummer. En ung kvinna presenterar sig och fragmentariska bilder sköljs fram ur minnet: stora ögon, ett pillemariskt leende, kaxiga haranger om varför läxa i franska är en skitdålig idé.
Min gamla elev berättar att hon ska ta studenten i sommar. Hon låter inte uppspelt. Hon ringer för att hennes vän och klasskamrat har fått besked om att hon ska utvisas. Efter åtta år i Sverige.
Klassen kämpar för att hon ska få stanna. De skickar en insändare till olika tidningar där de skriver: ”när vi borde oroa oss över kursprov, balklänningar och studentmössor oroar vi oss i stället för Diyoras säkerhet.”
Diyoras berättelse är en berättelse om att tillhöra ett minoritetsfolk utan land, om religiös förföljelse där “omskolningsläger” tillhör verkligheten, om familjesplittring och tortyr.
Diyora såg fram emot att börja på Lunds Universitet till hösten. Nu beskriver hon istället sig själv som ”en livrädd elev på Malmö Latinskola”.
Samtidigt som vi klamrar oss fast vid vårt bunkrade toalettpapper som om det vore den Heliga skrift, kanske vi kan få en inblick i hur det kan vara att leva med daglig oro och rädsla, att få tryggheten krossad och inte kunna lita på myndigheter eller räkna med sjukvård
Jag förklarar för min gamla elev att jag knappast har makten att ändra vännens öde, att allt jag kan göra är att skriva en krönika som kanske få orkar läsa färdigt.
Hon svarar: ”Det kommer kanske ändå väcka samhällets uppmärksamhet angående denna sorgliga situation som många andra asylsökande utsätts för i Sverige i dag.”
Hon har nog fel, tänker jag. Diyoras berättelse är en av många som ignoreras när partiledare poserar i militärkläder under orden “Stärk gränsen!” eller i de samtal som dagligen äger rum i det lilla samhälle jag bor i: Bekanta som råkas på byn och pratar om flyktingar som vi förr brukade prata om vädret, beklagar sig över hucklen, och diskuterar hur många av dem det finns i respektive grannort.
Samhället tycks inte vakna, trots alla berättelser. Det tycks snarare sjunka i djupare dvala. Eller?
Är det ändå möjligt att något gott kan komma ur rådande coronakris?
Samtidigt som vi klamrar oss fast vid vårt bunkrade toalettpapper som om det vore den Heliga skrift, kanske vi kan få en inblick i hur det kan vara att leva med daglig oro och rädsla, att få tryggheten krossad och inte kunna lita på myndigheter eller räkna med sjukvård.
Mer än något känner jag tillförsikt när ungdomar struntar i balklänningar och studentmössor och fokuserar på det som borde vara det viktigaste för oss alla. Vi kan bara hoppas att deras solidaritet smittar.
