Florian Schneider var sinnebilden för det vi gamla synthare värderade så högt

Florian Schneider har gått bort i cancer, 73 år gammal.

Jag fick meddelandet i förra veckan och har tänkt mycket på dig sedan dess.

Jag kände dig så klart inte. Inte personligen. Det gjorde ju bara dina absolut närmaste. Men ändå tänker jag, precis som så många andra av Kraftwerks trogna fans, att jag nog kände dig lite ändå.

Du var den i bandet som hade den där extra glimten i ögat. Som hade den underligaste humorn och sa de mest kryptiska saker. Som gjorde lite som du ville.

Du var lika egensinnig som du var kreativ. Men så kom du också från en egensinnig och kreativ familj. Din far som var arkitekt, din mor som var poet, din syster som drev avantgardistiska gallerier och din mormor som var sångerska och skådespelerska.

Så jag får be om ursäkt för att jag tummar på din integritet, men hoppas ändå att du kan ha fördragsamhet med ett fan som sörjer dig – du som betytt så mycket för mig men som jag aldrig kände

Men du var också något av en eremit. Du tyckte om att vara hemma. Att gå på ditt fik. Att gå på din restaurang. Du ville inte resa. Du ville ha din vardag så som du kände den bäst.

Din personlighet var en förutsättning för Kraftwerks estetik. Det var du som tog på dig den snygga kostymen och klippte dig, när Ralf fortfarande hade kvar sitt långa förföriska hippiehår.

Det var du som blev fascinerad av racercyklar och inspirerade Ralf att börja cykla. Det var din aversion mot att bli fotograferad, mot att vara tillgänglig och mot att göra intervjuer som blev till fundament för Kraftwerk och ert robotkoncept.

Och kanske ligger förklaringen här till varför du ändå framstod som den roligaste och charmigaste i bandet, eftersom The Man Machine helt enkelt var din personlighet, medan de andra tvingades spela roller som stelnade med åren.

När du lämnade bandet florerade rykten om att du och Ralf hade blivit ovänner. Vi var många som sörjde er förlorade vänskap. Kanske inte bara för att ni inte skulle göra någon mer musik ihop, utan för att ni två – Ralf und Florian, Kling und Klang – var sinnebilden för så mycket av det som vi gamla synthare värderade så högt.

Du var den i bandet som hade den där extra glimten i ögat. Som hade den underligaste humorn och sa de mest kryptiska saker. Som gjorde lite som du ville

Ert mytiska partnerskap är ursprunget till den subkultur som har definierat oss. Att jag fick höra att ni hann att försonas innan du gick bort värmer därför extra mycket.

In i det sista ville du få vara ifred. Så till den milda grad att din sista önskan var att din bortgång skulle hållas hemlig.

Nu blev det inte så. Det gick ju bara inte.

Jag vet att du inte skulle uppskatta den här texten. Du hatade tanken på kondoleanser eller hjärtan i sociala medier.

Så jag får be om ursäkt för att jag tummar på din integritet, men hoppas ändå att du kan ha fördragsamhet med ett fan som sörjer dig – du som betytt så mycket för mig men som jag aldrig kände.