Världsekonomin fallerar när mänskligheten endast köper det de behöver.

Så skriver en vän mitt under coronakrisen. Det är en tanke som är svår att värja sig emot.

För samtidigt som vi nu lever i de personliga tragediernas tid – då företag går under och tusentals förlorar sina jobb – så är det också tid att fundera över vilka yrken som verkligen behövs. 

Stanna upp en stund.

Fundera på hur samhället skulle se ut om sopåkaren slutade hämta ditt skräp eller vad som skulle hända om läraren, undersköterskan, fruktplockaren stannade hemma? Eller om butiksarbetaren, labbpersonalen, fabriksjobbaren, författaren och musikern slutade jobba?

Vad skulle hända?

Sen kan du tänka en stund på hur världen skulle se ut om telefonförsäljaren slutade ringa? Eller om bolagsjuristen slutade pennfajtas med andra bolagsjurister? Om fondmäklaren, lobbyisten, bröllopsplaneraren slutade gå till arbetet? 

En som tänkt länge på detta är den amerikanske antropologen David Graeber.

I sin bok ”Bullshit Jobs” ställer han den obekväma frågan om ditt jobb bidrar med något meningsfullt till världen? 

Förbluffande många svarar nej.

Sen kan du tänka en stund på hur världen skulle se ut om telefonförsäljaren slutade ringa?

David Graeber hänvisar till en brittisk undersökning av YouGov. Den visar att 37 procent svarade nej medan 13 procent var osäkra på om deras jobb bidrog med något vettigt till världen. 

En undersökning i Nederländerna gav ett liknande resultat.

40 procent av holländarna uppgav att deras jobb var oviktigt. Inte för dem själva, men för världen. 

Det är en svindlande tanke. Att kanske hälften av världens arbetande befolkning inte tycker att de bidrar med något viktigt. 

På 1930-talet gjorde den världsberömda ekonomen John Maynard Keynes förutsägelsen att vi i dag endast skulle behöva jobba 15 timmar i veckan för att producera allting vi behöver.

Det visade sig vara en grav missbedömning. 

Det Keynes inte förutsåg var vårt enorma behov av att hålla strategiska möten på jobbet, köpa lyxiga tvålar och nya mobiler.