”Man ska inte riskera sin egen hälsa för att rädda andras liv, det finns en gräns.”

Kommunals ordförande Tobias Baudin rasar mot hur illa säkerheten är bland anställda inom vård och omsorg just nu.

I en dagsfärsk undersökning visar fackförbundet att hela 84 procent inom hemtjänst, 82 procent på äldreboenden och 78 procent i hälso- och sjukvården är oroliga över den bristande tillgången till skyddsutrustning. Hela fyra av tio säger att de tvingats jobba utan skyddsutrustning inom hemtjänsten.

Detta är anmärkningsvärt och riktigt illa.

För ingen ska behöva riskera att bli smittad på jobbet, detta borde vara en självklarhet. 

Läget har blivit extremt. I förra veckan införde Kommunal ett skyddsstopp i hemtjänsten i Kiruna efter att en anställd tvingats att utan skyddsutrustning ta hand om en coronasmittad person.

Nu rapporteras att två i hemtjänstens personal har blivit smittade som följd av detta. Även i Borlänges hemtjänst har ett skyddsstopp införts.

Att Kommunal säger ifrån med den här typen av starka åtgärder är viktigt. För vård- och omsorgsanställda ska inte behöva offra sin egen hälsa för att kunna göra sina jobb. 

Och prioriteras inte personalens säkerhet tillräckligt måste det få kännbara konsekvenser. 

Coronakrisen kräver därför skyndsamma omprioriteringar.

Diskussionen om riktlinjer för säkerhet och skyddsutrustning är viktig. Det ska inte kunna undgå någon arbetsgivare eller anställd om vilken utrustning som verkligen skyddar mot sjukdomen.

Att regeringen beslutat att avskaffat kraven på CE-märkning handlar inte om att lätta på kraven, utan mest om att kunna importera skyddsutrustning som saknar bruksanvisning på svenska. 

Och alla sätt att utöka utbudet av bra skyddsmaterial måste uppmuntras, så länge de garanterat är säkra.

Vård- och omsorgspersonals bristande arbetsmiljö är tyvärr inget nytt. Dessa yrkesgrupper har bland de mest stressutsatta och ergonomiskt  riskabla jobben, det vet vi sedan tidigare. 

Det coronapandemin synliggör är därmed ett djupare och redan existerande problem. 

Arbetsmiljöverket har i flera undersökningar visat på stora brister i de här branscherna som hänger ihop med det orimligt stora ansvar som läggs på personalen. 

Inom hemtjänsten har Arbetsmiljöverket anmärkt att arbetskraven ofta är för höga i förhållande till personalresurserna, att det förebyggande arbetsmiljöarbete fungerar dåligt liksom att åtgärder ofta är otillräckliga när arbetsmiljön brister. 

Inom övrig vård och omsorg har otillräckligt stöd och organisatoriska svårigheter lyfts som vanliga arbetsmiljöproblem.

När nu coronasmittan ökar och hälften av alla äldreboenden har viruset bland sina äldre går det inte att bortse från vetskapen om de utbredda bristerna i personalens arbetsmiljö. 

Men det handlar också om att se till att ingen anställd jobbar trots sjukdom. Att regeringen avskaffat karensavdraget har varit bra.

Men risken är fortsatt stor att lågbetalda undersköterskor och vårdbiträden inte har råd att ta några sjukdagar vid lindriga förkylningssymptom. 

En genomsnittsinkomst för undersköterskor på heltid är 25 896 kronor i månaden, men enligt Kommunal jobbar mer än hälften deltid och har en snittlön på 15 600 kronor i månaden.

Det är inte svårt att se hur uttag av sjukdagar blir en stor ekonomisk förlust. Att jobba trots sjukdom kan i stället avgöra att en månads utgifter går ihop.

Det är inte läge att spara in på några utgifter för att minimera smittospridningen till landets mest sårbara grupper. Mycket mer behöver göras för att säkerställa de anställdas säkerhet, trygghet och hälsa.

Att personal som vårdar äldre och sjuka ska ha en tillräckligt bra arbetsmiljö och en tillräckligt säker skyddsutrustning måste vara en självklarhet. 

Eller kostar det för mycket?