Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, tog nyligen fram en rapport om ungas atti-tyder och värderingar kring arbete och arbetsmarknad.

6 000 personer mellan 16 och 29 år har fått svara på frågor om hur de ser på till exempel inträde på arbetsmarknaden, vad de värdesätter när man söker jobb och vad de vill ha ut av sitt arbete.

Idén om ungas arbetsmarknad bygger ofta på att man som ung ska få kämpa lite för att få ett jobb, visa framfötterna och slita så pass hårt att arbetsgivaren uppmärksammar ens strävan.

Det de unga påstås få i utbyte är friheten att snabbt byta jobb, klättra i karriären och tjäna välbehövliga extraslantar.

Ibland låter det på bransch- och arbetsgivarorganisationer som om unga inte ens är särskilt intresserade av fast anställning – det är väl bara krångligt att bli låst och inte kunna vara flexibel i karriären?

MUCF:s rapport visar något som knappast kommer som en överraskning för dem som faktiskt är unga på dagens arbetsmarknad: Den allra viktigaste faktorn som gör unga intresserade av ett jobb är att de vet när de kommer att arbeta nästa gång.

Hela 88 procent av de unga listar det som viktigt, jämfört med att bara lite drygt var tredje ung värdesätter fria arbetstider eller att snabbt kunna byta jobb.

Att unga längtar efter trygga och förutsägbara jobb bör ses i ljuset av att tidsbegränsade anställningar blir allt vanligare, likaså sms-jobb och andra typer av behovsanställningar.

Lägg där till det nya daglöneriet, den växande gig-ekonomin, och ”flexibiliteten” känns inte längre lika romantiskt fri och härlig.

Rapporten som MUCF tagit fram visar dessutom hur unga med otrygga anställningar faktiskt mår.

De med fast anställning har mindre psykisk ohälsa än unga med andra anställningsformer.

Dessutom visar rapporten också att de som har en behovsanställning upplever ekonomiska svårigheter och oro för bostadslöshet i lika stor utsträckning som unga arbetslösa.

Det är helt enkelt en myt att ungdomar tycker att det är värt att ha en otrygg anställning för att få in en fot på arbetsmarknaden.

De enda som tjänar på att den romantiserade bilden av flexibilitet består är arbetsgivarna.

Det är dags att sluta se unga som en grupp som nöjer sig med en sms-anställning.