De går hem för att rädda jobbet: ”Börjar kännas lite läskigt”

På ett köksbord i Lundby, Hisingen, Göteborg samsas snusdosor med en låda punschbollar, grönt te i glaskanna, pulverkaffe i mugg med logga från ungersk verkstadsklubb samt en ensam fredskalla i benvit kruka. 

– Jag var tvungen att ta med den hem från fackexpeditionen. Den får inte dö.

Det säger Jan Ripa som bor här. Han är 35 år och har jobbat som montör på Volvo Cars i halva sitt liv, på ett och samma band.

Jan Ripas anställningstid går ännu längre tillbaka, eftersom han läste gymnasiet på GTG, skolan som ägs av Volvo och Göteborgs stad. De åren räknas in. 

– Liksom alla i min ålder skulle jag bara stanna ett år. Det är tungt jobb, men lönen är jävligt bra. Därför stannar folk. Därför blir folk knäckta när de blir av med jobben.

Nu ska han, och samtliga 20 000 anställda inom Volvo Cars i Göteborg, gå hem, igen. Onsdagen den 25 mars klockan 15.24 avslutade Jan Ripa och tusentals andra sitt sista dagskift på Torslandaverken.

Ett ”sista”, som kräver sitt förtydligande, skift för denna gång. Arbetarna gick då hem på heltid, medan tjänstemännen fortsätter jobba 60 procent. De bemanningsanställdas kontrakt har sagts upp.

Lernia, som hyr ut många montörer till Volvo, har varslat om uppsägningar. 

Globaliseringens svallvågor blev till en cirkel denna gång. I finanskrisen 2009 räddade kinesiska Geely Group då Ford-ägda Volvo Cars från undergång.

Nu får ett virus, som började härja i det kinesiska bilnavet Wuhan (ja, Volvo Cars har leverantörer där) fordonsfabriker att stänga, mer eller mindre tillfälligt, över hela världen.

Enligt en genomgång som Svenska Dagbladet gjorde i januari är Volvo Cars det svenska storföretag som är mest beroende av den kinesiska marknaden.

Nu har visserligen de kinesiska bildelstillverkarna börjat öppna igen. Samtidigt har oron för såväl marknad som smittspridning lamslagit såväl stater som kapital i resten av världen.

I skrivande stund är tanken att produktionen i Torslanda ska rulla igen från klockan 06.30 den 14 april.

Den 9 april ska var och en få ett samtal från en chef huruvida det blir så.

I Jan Ripas köksfönster är brädet fyllt av chiliplantor som letar vårsol bortom byggnadsställningarna utanför. Han har fått fröer som han rabblar namn på och dess olika scoville, enheten för hettan i frukten, av huvudskyddsombudet på Volvo Cars, Carlos Rebelo da Silva.

Målet är att inte döda dem under tiden hemma. Annars hjälper byggnadsarbetarna, som lägger om taket på huset till, att hålla rutiner. Att vända på dygnet blir svårt här.

– Grabbarna börjar vid sju. De är från Slovakien, så lite kul att kunna prata med dem, säger Jan som är född i Tjeckien.

På kylskåpet samsas magneter med S-slogan ”Alla ska med” med bild av Che Guevara. 

– Vid finanskrisen var känslan mer fritt fall. Nu har ju regeringen klivit in och bromsat bra måste jag säga. De borde också satsa på utbildning för de som blir av med jobben.

El Che finns också som tavla i sovrummet, men ansiktet där är aningen förvanskat.

– Mamma köpte den till mig i Ullared. Så började det regna när hon kom ut, och förstörde tavlan. Så det är inte något konstnärligt medvetet. Han skulle ju ha älskat Ullared.

Jan plockar fram papperskalendrar från krisåren 2007-2009. I hans anteckningar kan man ana nedgången. Han hade just fått sitt första förtroendeuppdrag, som skyddsombud.

Alla ville veta ”hur blir det med mig?”. Så småningom blev alla inkallade till chefen en och en. Den som kom ut med ett papper fick gå hem.

Den som inte hade ett papper fick gå tillbaka och bygga bilar. Jan Ripa märkte att oron satte sig, hos de som blev kvar. 

– Man sa nej till fackliga kurser, undvek att anmäla arbetsskada, sådant där.

I Kungälv, ett par mil bor från Lundby och Jan Ripa, är Matilda Eriksson och sambon Andreas Billholm hemma i trean i det nyproducerade hyreshuset längs med E6:an.

De är 22 respektive 24 år, och var inte med vid finanskrisen. Så när de gick av samma skift som Jan förra onsdagen var det första gången efter år av övertid och flyt på marknaden.

– I början tänkte jag ”vi stannar aldrig”. Sedan stängde Gent ner, och Frankrike, Italien. Då insåg jag att vi faktiskt inte kommer kunna bygga bilar. Nu börjar det kännas lite läskigt, säger Matilda.

– Samtidigt känns det som att vi sitter ganska säkert, fast man vet ju aldrig. Om det här fortsätter längre än två veckor. Vi har ju inte jobbat extremt länge, säger Andreas.

De har jobbat på Torslandaverken i tre respektive fyra år nu, började på samma band, blev kära, och har sedan dess ”träffats varje dag”. Åker hemifrån 05.40 i den leasade Volvon. Kommer hem runt 16.00. I vanliga fall då. Nu räddar Netflix sysselsättningen i hemmet. Matilda matar om Bones, Andreas kollar Vikings.

– Vi har jobbat rätt hårt, förra året var väldigt mycket övertid. Så jag kan inte klaga jättemycket på att vara hemma så här. Det blir en chans att vila upp sig. Samtidigt är det allvar. Man vet ju inte om man blir en av alla arbetslösa, säger Matilda.

Innan Jan Ripa gick hem från verken försökte han informera så mycket det bara gick, han skrev ut informationsblad om korttidsarbete och delade ut där han kom åt i fabriken.

Förra veckan blev till slut väldigt intensiv, säger han. En fråga som återkom, framför allt från de bemanningsanställda var: ”Hur blir det med oss?”

– Att svara utifrån worst case scenario kan låta brutalt ”vi kan alla vara arbetslösa om en månad”. Mer återhållsamt är ”nu är det lugn men det kan ändras”. Oavsett vilket fortsätter personen vara orolig. Ovissheten är stor. På så sätt är den här krisen svårare.

Men sedan han gick hem har hans fackliga mejladress och nummer kopplats om till de som nu ska sköta alla fackliga frågor.  

– Efter onsdagen var jag så trött, så trött. Jag sov i tretton timmar.

Hemma i Lundby, där verken tidigare låg och Volvo rullade ut sin första serietillverkade personbil 1927, ansvarar han nu för ett stort gäng chiliplantor och en fredskalla.

– Jag tror inte folk förstår riktigt vad som kan hända här. Att vi ska tillbaka som om ingenting har hänt. Jag kollar nyheter hela tiden. Jag tror inte det blir som om ingenting har hänt.