Näringsminister Ibrahim Baylan (S) gjorde nyligen ett utspel om att statliga bolag i större utsträckning ska ta hänsyn till arbetsrättsliga villkor i upphandlingar av varor och tjänster.

Denna inställning ska gälla hela kedjan ned till de minsta underleverantörerna, som en del av regeringens nya ägarpolicy. 

Att regeringen markerar i frågan om upphandling är såklart bra. När lägsta anbud ses som den viktigaste principen för att godkänna ett anbud är det inte konstigt att arbetsmiljö inte rankas högt.

Baylan nämner själv PostNord som exempel på ett av de statliga bolag vars leverantörer inte har följt gällande regler och lagar, i en intervju med Sveriges Radio.

Men det behövs också rutiner – och vilja. Med de nya ägardirektiven får statlig bolag samma typ av krav som började gälla för kommuner, regioner och myndigheter redan för fyra år sedan.

Alltså att även statliga bolag nu kan ställa krav på villkor i nivå med kollektivavtal vad gäller bland annat lön, arbetstider och semester.

Problemet är att det sällan finns rutiner på plats för att säkerställa att sådana krav verkligen ställs vid upphandlingar.

Detta framgick mycket tydligt i en rapport om hur upphandlingsrutinerna ser ut i kommunerna i Stockholms län, som nyligen tagits fram av LO Stockholm.

Undersökningen kunde konstatera att sex av tio stockholmskommuner inte har någon metod för att bedöma hur bestämmelserna om arbetsrättsliga villkor ska tillämpas vid upphandling.

Tre fjärdedelar av kommunerna har inte heller fått nya resurser med anledning av den nya lagstiftningen och en majoritet av kommunerna bedömer att de inte har tillräckliga resurser för att kunna kontrollera att de upphandlade företagen följer lagar och regler.

Det här är missförhållanden som går ut över de arbetare som anställs och som snedvrider konkurrensen mellan företag. Det behövs alltså både rutiner och resurser för att ställa rätt krav.

Men framför allt krävs en politisk vilja. Alltför ofta ser vi att rimliga krav på bra anställningsvillkor motarbetas av högern och näringslivet.

Värdet av den offentliga upphandlingen i Sverige beräknas till en svindlande summa av över 700 miljarder kronor årligen.

Just därför spelar det också roll hur de företagen behandlar de anställda som faktiskt producerar de varor och tjänster som upphandlas.

Politikerna har en skyldighet att säkerställa att skattemedel inte används till att gynna företag med dåliga villkor. 

Därför räcker det inte heller med att bara ändra ägarpolicyn för statliga bolag efter lagändringen för fyra år sedan.

Mer resurser behövs också för att införa stärkta rutiner och öka kontrollerna för att säkerställa att regler och lagar följs. 

Bra arbetsrättsliga villkor i upphandling ska inte bara möjliggöras i större utsträckning, utan måste vara en självklarhet.