Vid millennieskiftet organisade de fackliga organisationerna som var med i Europafacket nära 66 miljoner medlemmar. I dag är motsvarande siffra 43 miljoner och de har därmed tappat en tredjedel av sina medlemmar.

Och framtiden ser inte särskilt ljus ut. 

De unga går inte med i facket lika ofta som förr. 

– Det gäller precis överallt. Problemet är inte att folk säger upp medlemskapet utan att nyrekryteringen inte funkar. Så är det precis överallt, säger arbetsmarknadsjournalisten Tommy Öberg som tillsammans med Anna Danielsson Öberg skrivit rapporten Facklig höst i Europa som getts ut av Arena idé och går igenom situationen för facken EU. 

De unga är generellt ganska positiva till att organisera sig visar studier som författarna hänvisar till. Men de kommer sällan i kontakt med fackliga rekryterare.

De senaste årtionden har tjänstesektorn växt kraftigt. I dag jobbar allt fler på små arbetsplatser. Det gör att det är svårt för rekryterarna att nå de anställda eftersom de måste åka till många fler ställen, vilket förbunden inte mäktar med. 

Att de dessutom tappat makt gör att det inte heller är lika attraktivt att gå med. 

Den politiska kartan i Europa har ritats om. Partier på vänsterkanten, som traditionellt har haft starka band med löntagarorganisationer, har tappat inflytande. 

Att många etablerade partier i Europa girat mot mitten för att locka medelklassväljare har försvagat de allianser som funnits mellan främst vänsterpartier och arbetarfack. 

Samtidigt har arbetare i flera länder allt mer börjat rösta på högerpopulistiska partier som, när de kommit till makten, har fört en politik som missgynnat löntagarorganisationer. 

Trots att utvecklingen sett ungefär likadan ut i många EU-länder har facken, enligt Tommy Öberg, varit dåliga på att samordna sig över gränserna. 

I Europafacket – där svenska LO, TCO och Saco ingår – finns över 100 fackföreningar från 38 länder.

– Var och en uppfinner hjulet själv och gör det med ganska taffligt resultat. Man har samma fiender eller svårigheter men trots det så förmår man inte, inom ramen för Europafacket, att hitta gemensamma strategier för att agera, säger han.

En förklaring är att facken i EU:s länder främst satsar på att påverka sina egna länder.

De påverkar de politiker och institutioner som finns i landet samt att göra upp med arbetsgivarna i stället för att se till utvecklingen i hela EU. Det är svårare att påverka hela unionen eftersom det inte finns en tydlig motpart på EU-nivå som i enskilda länder. 

Det låter som om facken är döende?
– Det tror jag inte. De organiserar 43 miljoner människor. Det finns det ingen motsvarighet till i hela Europa. Man borde kunnat använda dessa på något sätt. Men det förutsätter att man kommer överens om vilka frågor som är viktigast. Men jag ser inte att de kan göra det i dag, säger Tommy Öberg. 

Så här ser det ut i några länder:

Tyskland

Medlemstappet har varit stort i landet där facket tidigare hade ett starkt inflytande. Den tyska centralorganisationen DGB organiserar runt 15 procent av arbetskraften. Medlemstappet har dock bromsat in och metallfacket IG Metall och servicefacket Ver.di är med sina 2,3 samt 1,9 miljoner medlemmar fortfarande en kraft att räkna med. Flera medlemmar har dock börjat stödja högerpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) som värvar röster bland arbetare. De har även bildats en del mindre alternativa högerfack, främst inom bilindustrin. 

Italien

Motvinden har varit stark för facken de senaste 25 åren. Trots det har de tre stora fackliga centralorganisationerna CGIL, CISL och UIL lyckats behålla sitt inflytande och är, tillsammans med katolska kyrkan, en tung maktfaktor i Italien. Var femte italienare är i dag med i en fackförening. Men hälften av medlemmarna är pensionärer och det har varit svårt att rekrytera unga. De italienska facken har inte heller några ”inflytelserika politiska vänner”. Det finns därmed ofta en motsättning mellan facken och det politiska systemet som ofta kommer med förslag på reformer som centralorganisationerna ogillar. Det svåra ekonomiska läget har också gjort det svårt för de italienska facken som trots allt lyckas att mobilisera många människor till demonstrationer och protester.

Österrike

Precis som i många andra länder har facken tappat många medlemmar. Den högerpopulistiska regeringen har förändrat förhandlingsklimatet i landet där uppgörelserna kring villkoren till stor del avgörs i trepartsförhandlingar mellan stat, fack och arbetsgivare. ÖGB, motsvarande LO, har hamnat i en försvarsstrid vars mål är att försvara den existerande arbetsmarknadsmodellen. ÖGB har även fått ett skamfilat anseende efter att fackets bank BAWAG spekulerat bort flera miljarder euro.

Sverige

Andelen medlemmar har sjunkit kraftigt de senaste 25 åren, från 85 procent till dagens 68 procent. Det är framförallt i arbetarnas centralorganisation LO som organisationsgraden sjunkit. En förklaring är att tidsbegränsade anställningar, som är vanligast bland arbetare, har gjort det är svårare att organisera inom LO-området. Den borgerliga regeringens förändring av a-kassan 2006 ledde till ett kraftigt medlemstapp. Motsättningar mellan fackförbund har gjort att bilden av de svenska facken som kraftfulla kamporganisationer har blivet mindre trovärdig.

Polen

Högernationalistiska regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) har ändrat förutsättningarna för facken. Endast 600 000 är medlemmar i landet som har 38 miljoner invånare. Med en organisationsgrad på 12 procent har det varit svårt för de tre centralorganisationerna Solidarnosc, OPZZ och FZZ att övertyga medborgarna om att kollektivavtal förbättrar deras villkor. Många vill inte ha det eftersom de anser att avtalen försämrar deras konkurrenskraft.

Ungern

Nio av tio har lämnat facken mellan 1990 och 2017. Bara i Estland och Slovakien är fackens ställning svagare. Endast 350 000 är medlemmar och organisationsgraden ligger runt 8 procent. Staten har stärkt sin makt på en rad olika sätt och begräsningar av bland annat strejkrätten samt anställningsskyddet har försvårat organisering.

Estland

Det är individuella anställningsavtal som gäller i landet där nästan hela fackföreningsrörelsen har utplånats. Facken förknippas med en kvarleva från Sovjettiden. Misstron är stor. Endast 5 procent är organiserade. Det högerextrema och invandrarfientliga partiet Ekre ingår regeringskoalition och driver på för ett allt auktoritärare styre.