Oavsett mördare var mordet på Palme politiskt

ESSÄ. I dagarna är det 34 år sedan Sveriges statsminister, socialdemokraten Olof Palme mördades på öppen gata runt klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.

Jag tänker ofta på Olof Palme. Hans porträtt pryder mitt arbetsrum.

I samband med Bernie Sanders framgångar i det Demokratiska partiets primärval fick jag anledning att tänka på honom igen. 

Sedan Bernie Sanders dök upp i det allmänna medvetandet har jag känt en stor sympati för honom och hans politiska visioner. 

Sanders är det självklara valet för mig som övertygad socialdemokrat, även om jag (om jag fått) självklart hade röstat på mer traditionellt demokratiska kandidater, inte minst nu när det viktigaste måste vara att få bort Trump.

När de svenska socialdemokraterna skickade sin internationella sekreterare, ansvarig för kontakterna med andra S-partier, till primärvalen i USA så blev slutsatsen att Bernie Sanders var alldeles för radikal.

Pinsamt. Men symtomatiskt.

I stället uttalade den svenske, högt uppsatta, socialdemokraten sin sympati för Pete Buttigieg, som kan betecknas som en högermittenkandidat – absolut inte socialdemokrat. 

Mordet på Olof Palme var, oavsett mördare, ett politiskt mord eftersom det fick mycket stora politiska konsekvenser

Citatet att en dignitet inom de svenska Socialdemokraterna avvisade Sanders politik plockades upp i propagandan mot honom. 

Sedan vann Sanders en storseger i Nevadas primärval och den svenske tjänstemannen ångrade sig. Nu trodde han på Sanders, plötsligt. Minsann.

Vad jag vill komma till är att denna lilla detalj, i den långa vindlande historien om svensk socialdemokrati, berättar någonting viktigt. Svensk socialdemokrati har länge varit en målbild för demokratiska socialister i världen.

Vår jämlikhet, vår utbyggda välfärdsstat, jämställdheten mellan könen och välfungerande samhällssystem har varit en idealbild. 

Inte minst Bernie Sanders lyfter ständigt fram Nordens välfärdsstater, vår fria sjukvård och våra fria universitetsstudier som målbild.

Men någonting har hänt i Sverige de sista decennierna. Någonting dramatiskt som världen kanske inte riktigt har uppfattat. 

1980 var Sverige som jämlikast. Kanske det jämlikaste kapitalistiska landet i världen någonsin. Idag är vi det land där klyftorna enligt OECD växer snabbast. 

Nyligen kom statistik som visade att Sverige var ojämlikast i Norden.

Sociologen Göran Therborn visade i sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra att Sverige, i fördelningen av förmögenheter, blivit ett av världens mest ojämlika länder i sällskap med Brasilien, Sydafrika och USA. 

I samma takt har vi de senaste decennierna sett en skenande och extrem nyliberal revolution.

Privat drivna, vinstmaximerande men offentligt finansierade skolor enligt den modell som Milton Friedman propagerade för och som förutom i Sverige bara införts i Chile under Pinochet. 

I vårt land går runt var femte elev i denna typ av kapitalistiskt drivna skolor.

Det bidrar starkt till en våldsam etnisk och klassmässig segregation. Sedan några år pågår också en stor kris i sjukvården som skapats av en omfattande resursbrist och misslyckade privatiserade sjukhusbyggen. 

Det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) som i över 100 år varit landets största ansåg sig tvingat att, efter valet 2018, ingå ett samarbetsavtal med borgerliga mittenpartier med en extremt nyliberal agenda. 

Det har resulterat i skattesänkningar för höginkomsttagare, privatisering av Arbetsförmedlingen och avreglering av hyresmarknaden. 

De politiker som byggde världens starkaste socialdemokratiska parti var reformister för att de i grunden ville omvandla det kapitalistiska samhället

Socialdemokraterna har sedan detta regeringstraktat undertecknades rasat i opinionsmätningarna. De aktuella opinionsmätningarna visar bottenresultat på mellan 22 och 23 procent. 

Därmed är de mindre än Sverigedemokraterna.

Någonting har minst sagt hänt med Olof Palmes land och parti. Men vad?

Jag tror den felande länken för att förstå de svenska socialdemokraternas problem är politisk-ekonomisk och ideologisk.

1932 vann de svenska Socialdemokraterna valet i skuggan av den djupa depressionen med löfte om arbete åt alla och en ny ekonomisk politik. 

Den blivande finansministern Ernst Wigforss attackerade de borgerliga partierna med den retoriska frågan ”Har vi råd att arbeta?” 

Från 1932 till 1990 såg de svenska socialdemokraterna till att målet om full sysselsättning var det viktigaste för den svenska regeringen.

Arbetslösheten översteg i princip aldrig 2-3 procent under hela denna period. 

1990 bestämde sig Socialdemokraterna för att ändra doktrin och styrde in landet på målet om låg inflation. Omläggningen var en del av att Sverige skulle gå med i EG/EU men också en politik som de borgerliga partierna och deras ekonomer krävt i decennier. 

Sedan dess har arbetslösheten i princip aldrig understigit 6-8 procent.

I arbetet med min nästa bok har jag studerat tidigare socialdemokratiska politikers idéer. Det jag finner bland den socialdemokratiska generation som formade dess reformistiska strategier är en stark demokratisk socialistisk övertygelse. 

De politiker som byggde världens starkaste socialdemokratiska parti var reformister för att de i grunden ville omvandla det kapitalistiska samhället. 

Stegvisa reformer utifrån socialdemokratiska värden om jämlik fördelning, demokratiska beslutsprocesser och friheten som målsättning var det enda och bästa sättet att nå demokratisk socialism. 

Olof Palmes företrädare Tage Erlander, statsminister i 23 år i följd, var en under sin lugna yta skolad marxist och brinnande socialist.

1974 fick Tage Erlander frågan hur det gått med socialiseringen, och makten över produktionsmedlen.

Han svarade att i dag har ”50 procent av produktionen (genom skatteuttaget) undandragits den kapitalistiska hushållningen. Kan vi driva upp den (andelen) till 60-70-80 procent så blir välfärdssamhället en form av socialism”.

När de svenska socialdemokraterna skickade sin internationella sekreterare, ansvarig för kontakterna med andra S-partier, till primärvalen i USA så blev slutsatsen att Bernie Sanders var alldeles för radikal

Socialism genom välfärdsstatens expansion var en bärande strategi hos de som byggde upp det system som präglades av att vara en sfär utanför den kapitalistiska produktionsapparaten och vinstmaximeringens principer. 

Skatteuttaget ur ekonomin steg under 1980-talet till över 50 procent. Idag är det runt 43 procent, vilket motsvarar en skattesänkning på 7 procent av BNP sedan år 2000, eller 240 miljarder svenska kronor per år i minskad offentlig konsumtion.

Palme förvandlades snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En ikon. Symbolen för solidaritet med tredje världen. 

Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande socialdemokratiska företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.

Mordet på Olof Palme var, oavsett mördare, ett politiskt mord eftersom det fick mycket stora politiska konsekvenser. 

När han cirka 23.17 korsade Sveavägen i Stockholm är han partiledare och statsminister för en socialdemokrati som vunnit riksdagsvalet 1985 på att gå emot idén om privat drift i välfärden, som genomdrivit löntagarfonder i näringslivet, som är emot medlemskap i EEC (dagens EU), står för alliansfrihet och neutralitet i utrikespolitiken och framhärdar att försvara en offentlig sektor som sväljer över halva ekonomin – allt bekostat med världens högsta skatter.

Den socialdemokrati som fortsatte vidare några minuter senare, utan Olof Palme, bröt i praktiken med allt detta.

---

Daniel Suhonen är chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. Var talskrivare till S-ledaren Håkan Juholt, om vilken han skrev den uppmärksammade boken ”Partiledaren som klev in i kylan”. Tidigare varit chefredaktör på de socialdemokratiska tidskrifterna Tvärdrag och Tiden. En av initiativtagarna till S-föreningen Reformisterna. Arbetar nu på boken ”Vi har råd med framtiden! Socialismen inför en ny verklighet” som skall utkomma 2021.

Denna artikel är en kortare version av en som publiceras av Tribune på engelska.