Målare i Nepal drömmer om svenska villkor

KATHMANDU. Under vårt besök i huvudstaden Kathmandu deltar vi i möten som fackförbunden ordnar. Trots att arbetarna förlorar lön så kommer de, för att få information, hopp och gemenskap. 

Vi möter Siya Ram Sha som trots att han behöver gå tillbaka till jobbet stannar när jag frågar om han kan berätta om arbetet som målare i Nepal. När han berättar om sitt liv skiner han av stolthet och vänlighet. 

Trots svåra förhållanden i det fattiga Nepal har han med hårt arbete lyckats ganska bra. Han har ett eget litet hus som han byggt. Men kvar hemma i byn sex timmar bort lever hans fru och tre barn. 

De är kvar och driver ett litet jordbruk och tar hand om hans föräldrar. Siya Ram Sha har möjlighet att åka hem fyra till sex gånger per år.

– Jag kan inte vara självisk, vi behöver pengar så jag jobbar, säger han.

I 25 år har han bott och arbetat i Kathmandu. Han tjänar 1000 rupies per dag, vilket motsvarar knappt 100 svenska kronor. Minimilönen i Nepal är 517 rupies. 

Han har inga fasta arbetstider, ibland blir det långa dagar.

– Om det inte finns jobb blir det vår lediga dag.

Siya Ram Sha berättar att han ber till Gud att alla målare kan få jobb jämt. 

– Jag gick nyss med i facket. Tack vare det kan jag dela erfarenheter och jag vet mycket nu som jag inte visste tidigare.

Vi får följa med till hans arbetsplats, det är två byggnader som ska bli ett college. Han visar runt och vi kliver över material och damm. Flera yrkesgrupper jobbar samtidigt och vi träffar en målare som står på en plasttunna med en sjal svept runt näsa och mun för att skydda sig mot den starka oljefärgen. 

Arbetarna har inte tillgång till vatten och toalett. De blir diskriminerade men är inte alltid medvetna om det. De vet inte vilka krav de borde ställa.

– Vi har många problem. Självklart pratar jag med mina kollegor om facket, tillsammans kan vi göra skillnad, säger Siya Ram Sha.

Vi besöker en annan arbetsplats, ett husbygge som ska vara inflyttningsklart om fyra månader. Av det vi ser antar vi att det finns höga halter stendamm då de slipar sten och betong och det är väldigt ostädat. 

När det kommer till arbetares villkor är vi enade och jobbar tillsammans. Det är en stor framgång och mycket tack vare LO och BWI-NAC.

Regeringen har beslutat att det inte är tillåtet att använda färger som innehåller bly. 

I övrigt är det inte reglerat på samma sätt som i Sverige och det går inte att utläsa vad produkterna innehåller.

– Vi använder oftast vattenbaserade färger inomhus, men på stålkonstruktioner måste vi använda oljebaserat, säger Bishnu Gautam.

– När vi arbetar ute använder vi ofta skyddsutrustning men det är opraktiskt inne, säger Suraj Magar.

I Nepal finns inte samma utbud så de har aldrig provat de smidigare handskar som finns i Sverige.

De arbetar åtta timmar om dagen, sju dagar i veckan. På det här bygget är de fem målare och har en månad på sig att färdigställa.

Vilken behandlingsserie de gör beror oftast på uppdragsgivaren, här har husägaren sagt hur den vill ha slutresultatet och målarna får göra de behandlingar som de bedömer blir bäst.

Medan Sverige har 150 år av facklig tradition har facken i Nepal funnits i 30 år och nyligen vann befolkningen kampen för demokrati. 

De fackförbund vi möter berättar om framgången de haft efter 16 år av kampanjande då regeringen 2018 införde ett socialförsäkringssystem. Alla delar är ännu inte på plats men exempelvis vid sjukvård, olycksfall och pension finns ett trygghetsnät.

– Nu finns ett ramverk och en lag, det är ett framsteg men arbetet fortsätter för att alla ska omfattas, säger J.B Gurung, ordförande för CAWUN – ett av fackförbunden som organiserar yrkesgrupperna inom byggsektorn.

Arbetarna tror att socialförsäkringen med exempelvis pension gäller bara tjänstemän. Facken behöver nå ut och få byggnadsarbetarna att förstå att det gäller även dem.  

Ålderspension gäller från 60 år för de som bidragit till fonden i 15 år. 31 procent av den anställdes månadslön ska betalas in. Arbetsgivaren ska stå för 20 procent och arbetstagaren för 11 procent.

– Utan stödet från LO-TCO och senare andra internationella fack hade vi inte haft den här kampanjen, för socialförsäkringssystemet, säger Naranath Luitel, ordförande i byggfacket CUPPEC.

Nu fortsätter kampen för att företagen ska ta sitt ansvar med att registrera de anställda och betala in avgiften.

I Nepal organiseras samma yrkesgrupper av flera fack med olika politisk tillhörighet. Jag skapar lite känslor i rummet när jag frågar om regeringen är arbetarvänlig och om den har bra arbetsmarknadspolitik. Det råder delade meningar om det.

– Men när det kommer till arbetares villkor är vi enade och jobbar tillsammans. Det är en stor framgång och mycket tack vare LO och BWI-NAC (globala byggfackets organisation i Nepal), säger Naranath Luitel.

Vi har 30 procent kvinnor även i utbildningsprogrammen, det underlättar för att säkerställa att det finns kvinnor till ledningen.

De internationella facken har tryckt på för en större enighet bland fackförbunden och nu har även GEFONT (motsvarigheten till LO) och centralorganisationen ANTUF (som har sitt ursprung i det kommunistiska partiet) en plan för hur de ska gå samman 2020.

Jämställdhetsarbetet är prioriterat – delvis då BWI tagit beslut om dessa mål vid senaste kongressen, men oavsett det har Nepalesiska fackrörelsen högt ställda jämställdhetsmål. 30 procent av organisationernas ledare och förtroendevalda är kvinnor.

– Vi har 30 procent kvinnor även i utbildningsprogrammen, det underlättar för att säkerställa att det finns kvinnor till ledningen. I våra kvinnoprogram har vi omvänt 30 procent män som deltar, säger Shanta Basnet, från CUPPEC.

De kvinnor vi träffar berättar om trakasserier och diskriminering på arbetsplatserna. Det är sexuella trakasserier, de har lägre lön och sämre möjligheter. 

Radhika Devkota är kvinnan som målat den byggnad som används för facklig utbildning.  På nästa arbetsplats skadade hon armen allvarligt vid en olycka då hon föll från en dålig ställning. Hon har nyss kunnat börja arbeta igen.

– Om jag kunnat läsa och skriva hade jag haft ett bättre jobb. Då kanske inte min man lämnat mig och min son. Men jag är duktig på mitt jobb, säger Radhika Devkota.

Hon berättar att männen inte lärde ut jobbet så hon tittade hur de gjorde för att lära sig. För henne betyder facket något alldeles speciellt.

– Min organisation är min familj, säger hon.

– Solidaritet är viktigt. När vi ser hur det är i Sverige tänker vi: Varför inte här, men på vårt sätt? Det säger Smritee Lama, på byggfacket CUPPEC Nepal.

Målareförbundet hade tidigt ett engagemang i Nepal. Fackförbunden där hälsar svenskarna välkomna, inte som gäster utan som familj. 

Idag är stödet en del av det internationella arbete som Målarna gör tillsammans med BWI (Building and Wood Worker’s International) och de svenska fackens biståndsnämnd Union to union.

– Socialförsäkringssystemet är en dröm som gått i uppfyllelse, vi vet från er värld att det är möjligt, säger Smritee Lama.

Facken i Nepal pratar om ”the new era” en utveckling som börjat ta fart efter många år av kamp för demokrati.

CUPPEC drömmar om att utbilda målare. Nepalesiska arbetare behöver certifiering så de har bevis på sin yrkeskunskap och kan kräva lön därefter. De har sett hur det funkar i Sverige. I Nepal ses byggarbetare som andra klassens medborgare.

– Så var det även i Sverige för 150 år sedan men genom fackligt arbete och yrkesutbildning har byggnadsarbetare fått en högre status, säger Niklas Holmqvist, internationellt ansvarig ombudsman på Målarna.

Facken i Nepal jobbar med rättigheter och arbetsmiljö, inspirerade av Sverige. Insamlingar bland medlemmar har gjort det möjligt för CUPPEC att bygga ett eget hus där de håller fackliga utbildningar. 

Det är stora byggprojekt på gång i Nepal. Hus, motorvägar och infrastruktur. Vattenkraften byggs ut och landet ska få sin första järnväg. 

Förhoppningen är att fler av nepaleserna ska kunna få jobb i hemlandet. Arbetet att organisera arbetarna och se till att det blir schyssta arbeten kan aldrig sluta.