Johannes Klenell: Min kompis Parviz ska utvisas

Vi träffades första gången på min brors bröllop hemma på gården i Sunne. Bröllopet var stort, över hundra gäster.

I en salig blandning av värmländska barndomsvänner, vänner till familjen, kurdisk släkt och Södermalmshipsters med konstfacksexamen stack Parviz ut.

Hästsvansen och den propra kostymen gav honom en viss dörrvaktsutstrålning av integritet som kanske snarare var blyghet inför sammanhanget.

Parviz jobbar i baren på min brors och svägerskas stamhak på Götgatspuckeln. När de skulle gifta sig bjöd de in hela personalen.

Under middagen reste han sig upp och sjöng en sång från sitt hemland för brudparet. Ett av mina starkaste minnen från den dagen.

Med tiden blev baren på Söder ett stamställe för hela vår familj. Mamma, pappa och deras pensionärsvänner går dit när de är i stan. När jag skrev på förlagskontraktet för min bok firade vi där.

Men där är vi inte längre. I stället fick vi moderater som pratar om åtgärder för att minska barnafödande bland invandrarfamiljer i förorten. Trots att vårt eget välstånd inneburit att det inte finns nog många barn för att bära våra framtida gamla

Parviz kom till releasefesten på Södra teatern med en monstera som present. ”Typiskt oss invandrare att komma med krukväxter till en releasefest”, sa min svägerska med ett skratt.

För två år sedan upptäckte Migrationsverket att han inte tagit ut sin semester och att företaget där han arbetar inte betalat ut semesterersättning.

Konsekvensen blev att hans arbetstillstånd drogs in, trots att arbetsgivaren lovade att åtgärda sitt misstag. Sedan dess har hans liv varit en kamp mot systemet.

Varje gång jag kliver in på baren så pratar vi en stund om hur det är. 

– Jag lever såhär nu. Jag betalar skatt, jag har bostad, jag jobbar. Men jag har inga rättigheter, säger han.

Han vet inte själv när han ska skickas tillbaks till Iran. Efter att ha bott i Sverige i fjorton år. Fjorton år. Jag visste inte ens, innan jag lärde känna Parviz, att det gick att bo och arbeta här i fjorton år utan att räknas som svensk. 

Parviz, som pratar språket, spelar inomhusfotboll, pluggar, cyklar till jobbet varje dag från kranskommunen där han har sin bostadsrätt, som med sitt stora skägg dök upp i mitt instagramflöde när han var jultomte hos några vänner så sent som i december.

Systemet är så uppenbart fel. Arbetsgivaren har gjort misstaget. Han betalar priset.

– Det hade varit bättre för mig om jag brutit mot lagen och cyklat mot rött, säger han. Då hade jag fått böter, betalat den och sen är det klart.

Några dagar precis efter beslutet var Parviz en riksnyhet. Flera tidningar uppmärksammade hans öde. Politiker, både till höger och vänster, gjorde utspel. Något behövde göras!

Det höttes med näven mot migrationsverket. Sedan gick världen vidare. Det fanns nya sensationer att uppröras över och tidsandan förändrades. Kvar var Parviz och vi som känner honom. Han hoppas fortfarande att Uppdrag Granskning ska lyfta hans fall.

Men medielogiken talar emot honom. Han var gårdagens fluga trots att orättvisan är konstant.

Jag tänker på Parviz öde när jag läser Sandro Scoccos bok Och några, antar jag, är ok!. När allt fler skriker högre och högre om den misslyckade integrationen visar Scocco på att Sverige kanske inte är ett så uselt land på integration ändå.

Hur ett samhälle som är bra för alla invånare också är lättintegrerat. Att den givna konsekvensen när vi börjar misstänkliggöra den andre är att vi förlorar tilliten som behövs i ett land som är bra för oss alla. 

Femton år av konstant migrationsdebatt har inneburit en tydlig konsensusförskjutning. Och den dyker upp överallt

Vi är bara beredda att betala för den gemensamma välfärden så länge som vi inte misstänker att det är någon annan som tar pengarna. Någon som inte är en av oss. 

I ett sådant landskap är det givetvis lätt för de krafter som vill sänka skatterna och urholka välfärdssamhället att peka på invandrarna och säga. ”Varför ska du betala skatt för någon annan som inte gör rätt för sig?”

Loggar in på Twitter. Ännu ett utspel av en narcissistisk Göteborgspolis om den ”misslyckade invandringspolitiken” och dess inverkan på ungdomsbrottsligheten.

Flödet är överfullt av höga röster, skrän. 

Moderata politikern Hanif Bali skriver om hur det inte hjälper att skjuta till pengar till skolor i Husby. Istället ska man minska barnafödandet i förorten.

Hur nu det ska gå till. Tonläget är auktoritärt. Motrösterna färre och allt tröttare. Även jag har tröttnat efter år av fanatiska trollattacker. 

Femton år av konstant migrationsdebatt har inneburit en tydlig konsensusförskjutning. Och den dyker upp överallt. I stort sett varje politiskt parti har i dag en högljudd invandringskritisk och allt mer auktoritär falang.

Man har fått för sig att det är så man vinner val.

Det räcker med att se SVT:s Anders Holmberg i rutan, så vet man att det vankas debatt om den misslyckade integrationen. 

För ett par år sedan hade Scoccos bok fått oerhört stort utrymme i debatten. Någon som säger att underklassen inte skapas av invandrare, men de bebor den.

Som påminner om att klassamhället är rörligt. Att när någon flyttar in i bottenvåningen, så flyttar de som bodde där innan upp en våning till ett bättre boende.

Att det är den rörligheten politiken ska underlätta och att göra trappstegen mellan våningarna få, så samhället håller ihop.

Men där är vi inte längre. I stället fick vi moderater som pratar om åtgärder för att minska barnafödande bland invandrarfamiljer i förorten.

Trots att vårt eget välstånd inneburit att det inte finns nog många barn för att bära våra framtida gamla.

Han vet inte själv när han ska skickas tillbaks till Iran. Efter att ha bott i Sverige i fjorton år. Fjorton år. Jag visste inte ens, innan jag lärde känna Parviz, att det gick att bo och arbeta här i fjorton år utan att räknas som svensk

Men det spelar ingen roll i den kakafoni av allt mer högerpopulistiska utspel som vädrat morgonluft i snart ett decennium. Det finns ingen plats för ett intellektuellt samtal eller eftergifter.

Och där sitter jag, återigen, i baren och pratar med vännen som sjöng på min brors bröllop i Värmland. Det levande skolboksexemplet på den svenska integrationen berättar återigen med desperation i rösten om hur han ska utvisas. 

Och jag får, för varje gång vi ses, allt svårare att säga ärligt att jag tror att hans situation kommer lösa sig.

Hur ska jag förklara för honom att jag själv börjar tappa hoppet på att den här skutan kommer gå att vända? Att femton års konstant uppskruvad migrationsdebatt börjat omöjliggöra faktisk diskussion om migrationspolitik.

Att jag därför inte vet om det längre finns några politiker kvar som kan, orkar eller ens vill ta strid för orättvisan i systemet han och andra utsatts för. 

Och att jag tror att den svenska solidariteten håller på att lösas upp i en syra av alarmism.