Kajsa Leo: Matlådan är min ensak

Scenen är bekant för många: doften av mötet mellan bryggkaffe och övermikrad torsk, en tafatt krock vid besticklådan, en passivt aggressiv kö till mikrovågsugnen.

Och så frågan som ställs gång på gång likt ett mantra: ”Jaha, och vad blir det för smarrigt i dag då?”

Innan vi fortsätter vill jag understryka följande: Jag är tacksam över att ha ett jobb att gå till, stöttande kollegor och tillräckligt med mat på bordet. 

Det hindrar mig emellertid inte från att tala klarspråk: Inget kan få mig att vilja säga tack och ajöken så mycket som när klockan slår lunch och det är dags att hala fram det som i folkmun brukar kallas matlåda.

Den till synes oskyldiga lådan symboliserar likt inget annat den heliga treenigheten: livspusslet, vardagsångesten och ekorrhjulet.

Alla vet att jag har något där i min svettiga bigpacklåda med gulnat lock efter oräkneliga tomatsåser, men är det nödvändigt att veta exakt vad?

Likt Sisyfos som gång på gång tvingas rulla upp sin sten lyfter vi av locket till ännu en torr lasagnette från vilken ungjävlarna snodde hela osttäcket kvällen innan.

Och så går ännu en dag och kommer aldrig åter.

Vi kan hantera matlådan på olika sätt.

Vissa vågar se vardagen i vitögat och låter resterna få en alldeles egen, chic liten påse på vilken det står Dagens lunch med skamlösa bokstäver.

Den har de sedan i knät på tåget som om det vore en utställningspudel. 

Andra behandlar lådan som den konserv jag råkade ramla över i England: en komplett full English breakfast där man hade tryckt ned korvar, ägg, bönor och bacon tills alltihop liknade en trafikolycka.

Denna variant är måhända oaptitlig, men den är åtminstone ärlig – det blir inte bättre än så här. 

Själv är jag något av en smusslare som värdesätter min och andras integritet.

Fråga inte vad jag har i min, så frågar inte jag vad du har i din.

För det finns ju vissa frågor som vi aldrig bör ställa om vi vill bibehålla en god stämning.

Likt Sisyfos som gång på gång tvingas rulla upp sin sten lyfter vi av locket till ännu en torr lasagnette från vilken ungjävlarna snodde hela osttäcket kvällen innan

Frågor som: ”Och när ska ni skaffa barn då?” eller ”Men var kommer du ifrån egentligen?” Det omotiverade intresset för någon annans medhavda lunch borde också kvala in. 

Alla vet att jag har något där i min svettiga bigpacklåda med gulnat lock efter oräkneliga tomatsåser, men är det nödvändigt att veta exakt vad?

Kan inte den gummisega torsken få vara en elefant i rummet?

Det må låta otrevligt men helst skulle jag, som svar på frågan ”Vad blir det för smarrigt i dag då?”, vråla: ”Din mamma!” 

Det enda som är värre än att sitta runt ett bord och diskutera matlådans kranka blekhet är att gå ut på lokal och punga ut över hundra spänn för en läcker liten hamburgare och en handfull sötpotatispommes, och på så vis tro att vi kan lura i måndagen att den är en lördag.