”Välkommen till landsorten, kära Stockholms­regissör”

REPLIK. I lördags hade vi vernissage på Österängens Konsthall. Det var fullt med folk som kommit för att se konstnärsduon [krig] från Sandviken.

Under deras performance tillsammans med Jönköpingsbaserade dansaren Stina Nilsson ser jag en person som går runt och fotograferar.

Jag tror att det är någon av konstnärerna som bett en vän att dokumentera och tänker att jag måste komma ihåg att be att få se bilderna.

Till slut går det upp för mig att det faktiskt är en reporter. Från Jönköpings-Posten.

Under vår snart femåriga historia har det bara hänt en enda gång tidigare, att JP bevakat ett vernissage. Pressvisningar har vi helt slutat att ha, eftersom ingen kommer.

Ett tag lekte vi med tanken att vi skulle skriva i våra pressutskick att Ernst Kirchsteiger skulle ställa ut adventspynt.

Eller att vi lagt is i hela konsthallen och att hockeyspelarna från HV71 skulle framföra en koreografi. För att de överhuvudtaget skulle komma.

Det skulle vara lätt för mig att ironisera över den sårade regissören America Vera-Zavalas klagosång i Arbetet.

Som minsann inte nöjer sig med att “bara” Norrköpings Tidningar skriver när hon sätter upp en teaterföreställning i Norrköping. Som är van vid att bli bevakad av och recenserad i de stora tidningarna.

Man skulle kunna kalla det ett internaliserat landsbygdsförakt. Tyvärr bidrar America Vera-Zavala till detta, när hon fnyser åt lokalpressens bevakning och inte tillmäter den någon betydelse

Likt en svensk semesterfirare i Thailand som blir chockad när det visar sig att Sverige, med sin sjukvård och sina trygghetssystem, inte följt med på semestern, blir America Vera-Zavala uppbragd när det visar sig att strålkastarljuset hon är van vid, inte når till Norrköping.

Välkommen till landsorten, kära stockholmsregissör.

Men det vore tråkigt om den här debatten bara skulle komma att bestå av pajkastning och tjuvnyp, för den är större och viktigare än så.

Och jag tror inte att America Vera-Zavala främst är kränkt för sin egen skull, jag tror hon är uppriktigt ledsen för poeten Farhiya Feyhsals skull. Med rätta.

America Vera-Zavala vet, att hade den här föreställningen ägt rum på Dramaten eller Stockholms Stadsteater, hade bevakningen varit en annan. Oavsett hudfärg på regissör eller poet.

I det här fallet slår den urbana normen ut vithetsnormen. Inom kulturbevakningen är det kanske den starkaste och mest förödande normen vi har.

En recension i DN kan en friluftsteater möjligtvis få om man råkar vara verksam där någon stockholmskritiker har sin sommarstuga, eller en länsteater om man hyr in andra, mer kända regissörer och skådespelare än de man har i den egna ensemblen.

Om en fri teatergrupp eller konsthall, utanför storstadsregionerna, skulle bli omskriven i storstadspressen är det en sensation i klass med en svensk Oscarsstatyett.

Hur nyskapande, intressant, behjärtansvärd, viktig och angelägen konst man än skapar.

Vårt problem  – och nu tror jag mig tala för  i stort sett alla kulturskapare och kulturarrangörer utanför storstäderna – är inte att inte Expressen skriver om oss.

Vårt problem är att snart skriver ingen om oss. På orter där det tidigare fanns två eller tre konkurrerande tidningar, finns det idag bara en, eller ingen.

…det vore tråkigt om den här debatten bara skulle komma att bestå av pajkastning och tjuvnyp, för den är större och viktigare än så

Konkurrenter köps upp och läggs ner eller bli editioner med exakt samma innehåll. Kulturbevakningen är det första som ryker i de ständiga sparpaketen.

Kultur genererar inga annonsintäkter. De lokala P4-stationernas kulturbevakning är i stort sett obefintlig. Vi befinner oss i en sådan medieskugga att vi ibland får nypa oss i armen och fråga oss själva “Finns vi?”

Konsekvensen blir att kulturarbetare som vill komma ifråga för uppdrag och stipendier flyr landsbygden.

Och risken är att vi som blir kvar börjar inta en närmast masochistisk hållning där vi börjar betrakta oss själva, så som vi blir betraktade. Man skulle kunna kalla det ett internaliserat landsbygdsförakt.

Tyvärr bidrar America Vera-Zavala till detta, när hon fnyser åt lokalpressens bevakning och inte tillmäter den någon betydelse.

För oss betyder den allt. Den är nämligen det enda vi har.

Fotnot: Österängens Konsthall är en självorganiserad plats för svensk och internationell samtidskonst i en stadsdel mellan Jönköping och Huskvarna i Småland. Konsthallen drivs av en ideell förening som har ca 350 medlemmar. Utöver utställningsverksamheten driver konsthallen språkkafé, projekt i samverkan med sitt lokalsamhälle och en omfattande barn- och ungdomsverksamhet.