De sjuka har blivit samhällets styvbarn
Den orättvist höga skatten på sjuk- och aktivitetsersättning består. Samtidigt får allt färre rätt till sjukpenning. Revorna i skyddsnäten måste lagas, skriver Arbetets ledarskribent.
Vid årsskiftet sänktes skatten för pensionärer. Samtidigt avskaffades värnskatten för de högst avlönade vilket gör att 35 år av kontinuerligt ökande ojämlikhet i Sverige fortsätter.
Men personer med sjukersättning fick ingen skattesänkning.
– Det är för jävligt. Vi jobbar ju här på den här dagliga verksamheten precis som om det skulle ha varit ett vanligt jobb. Vi sliter ju som djur här för att få den här restaurangen att rulla runt, säger Krister Ekberg, en av de anställda med en lindrig intellektuell funktionsnedsättning på restaurang Glasade gången vid Telefonplan i Stockholm, när SVT intervjuade honom strax före årsskiftet.
Ja, orättvist är det. Garantinivån i sjukersättningen är låga 9 800 kronor i månaden och 2 000 kronor ska varje månad betalas in i skatt.
Aktivitetsersättningen har inte följt med lönerna uppåt.
Finansminister Magdalena Andersson vill ha en förändring så att det blir samma skatt för alla som jobbar, men säger att det ska finnas pengar och de ska komma överens med andra partier.
Liberalerna såg till att de med högst löner fick en rejäl skattesänkning, sossarna borde i utbyte ha krävt att den lilla gruppen med aktivitetsersättning också skulle få det. Den möjligheten missade man när januariavtalet skrevs under.
Antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har sjunkit kraftigt de senaste åren.
Kostnaderna för sjukpenning mätt som del av bruttonationalprodukten är i dag en fjärdedel av det de var för 30 år sedan. 2015, året innan alliansen tog över, var kostnaderna som högst: 136,5 miljarder kronor.
Alliansen trodde att de sjuka skulle bli arbetsföra om de fick det sämre ekonomiskt.
Lägre ersättningar och hårdare krav har gjort att summan fallit till 81 miljarder kronor 2019.
De som friskförklarats av Försäkringskassan har i stället hamnat som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen, trots att många av dem inte klarar att jobba.
Många har fallit mellan stolarna i det som blivit ett av västvärldens hårdaste system.
Inför valet 2014 varnade Socialdemokraterna för att ”något håller på att gå sönder i Sverige”.
Men efter maktskiftet har inte tillräckligt mycket gjorts för att reparera de stora revorna i skyddsnätet. På flera områden har hålen i stället blivit ännu större. Det har hårdnat ännu mer.
Andelen som fått sin sjukpenning indragen har tredubblats på sex år. Fyra av fem som ansökte om personlig assistans 2018 fick ett nej.
Bland unga vuxna med en funktionsnedsättning har antalet som blivit av med sin aktivitetsersättning tredubblats bara på tre år.
Med andra ord: De som har det sämst har fått vara med och betala direktörernas skattesänkning. Alldeles för många tvingas söka socialbidrag för att överleva.
Direktörerna har, för att citera Per Albin Hanssons folkhemstal, blivit hemmets kelgrisar och de sjukskrivna och funktionsnedsatta dess styvbarn.
Det är ovärdigt ett välfärdsland. Med andra prioriteringar kan klyftorna minska och allas människovärde återupprättas.