Cats – ett haveri som alla bör se på bio

RECENSION. Tiotalet var en tung resa för oss som tycker att det finns något genuint obehagligt med djur/människo-hybrider. 

Furries, hobbyn att klä ut sig till så kallade antropomorfer, gick från liten subkultur till folkrörelse.

Hundmasker, matskålar och koppel blev den nya fetischen på läderklubbarna och hela internet tycktes ständigt diskutera om Baloo eller Bagheera var mest daddy. Kanske kan vi göra bokslut på det nu när filmen Cats gått och blivit 2019 mest utsökta flopp. 

Cats är historien om ett gäng katter som kallas för Jellicle-katterna – detta avslöjas i en sång som innehåller ordet ”Jellicle”, om jag räknat rätt, 76 gånger.

Jellicle-katterna träffas en gång om året och ställer till bal, där de sjunger sånger om vad de heter, och vad deras grej är. Den som vinner mest sympati från ledarkatten Deuteronomy får äran att dö och komma till Jellicle-himlen.

Om filmbolaget har något som helst vett så tar de igen förlusterna på midnattsvisningar där folk kan droppa LSD och klä ut sig till sin favoritkatt, Rocky Horror-style

Tiotalet har även utmärkt sig för andra utforskanden av den kusliga dalen mellan människa och icke-människa. Disney släppte en rad realistiskt animerade versioner av sina tecknade klassiker, med blandat ekonomiskt resultat. 

Det blev kaos runt en dataanimerad version av Sonic The Hedgehog med för små ögon och mänsklig tandrad. Detta ledde till att filmen fördröjdes och Sonics utseende helt gjordes om för att blidka fansen. 

När Cats första trailer släpptes sågs en liknande reaktion. Det var något fel på de där katterna. Kattöronen var för kattlika medan ansikten var för mänskliga.

De platta skreven ledde till pälsklädda magrutor, medan de realistiska kattsvansarna fick något ekivokt över sig där de fäste i en lite för mänsklig stjärt. I sociala medier dröjde inte stormen av memes och kommentarer om de obehagliga kattmänniskorna. 

Någonstans där förseglades filmens öde. 

Men kanske hade den aldrig en chans, Cats är en scenmusikal, ett spektakel som handlar lika mycket om kostym och make-up som dans och sång. 

Till skillnad från andra musikalsuccéer har den inte mycket till handling, ingen snyftig kärlekshistoria i centrum eller dramatisk historisk händelse som kuliss.

Cats handlar om katter som presenterar sig. Och presenterar sig. Och presenterar sig. I nästan två timmar gör de inget annat än presenterar sig. 

Klimaxet på Jellicle-balen har en tonträff någonstans mittemellan A Chorus Line och Eyes Wide Shut. Kåta katter gnuggar sig mot varandra till den minst sexuella musiken som någonsin har spelats in

Formatet är typ ”jag är Fluffmuffe – cocktailkatten, jag dricker cocktails hela natten, cocktail på natten, cocktail till katten, Fluffmuffe letar efter cocktailskatten”.

Upprepa i 4-5 minuter, och sen dyker en annan katt upp ”jag är Tjillevippen – modekatten…”, etc. I – som sagt – nästan två timmar. 

Efter ett tag känns det som att kolla på en porrfilm för en fetisch man inte förstår. Man vet att Skimbleshanks är en railway cat men man vet liksom inte varför man behöver veta det. 

I min barndom var Cats en sån där hemlig vuxengrej som man var nyfiken på men aldrig riktigt fick förklarad av vuxenvärlden.

Loggan med kattögonen var ständigt närvarande på collegetröjor och inramade affischer under det sena åttiotalet. Poptidningarna hade bilder på Jerry Williams som Rum Tum Tugger med nitbälten och yvig päls. 

Så en jul när jag var i tjugoårsåldern hemma hos mamma kom scenversionen på TV. Ungefär tjugo minuter in började jag gäspa. Mamma mumlade något om att den inte alls var som hon mindes den. 

Men där scenversionens färgsprakande katter ändå var ett lapptäcke av dåtidens popkultur (punk, new wave, disco) har filmversionen blivit någon sorts body horror-hybrider som ser ut som att de skulle kunna finnas i verkligheten. Förvisso en verklighet som omedelbart borde vätebombas från rymden. 

Med musiken har man gjort motsatsen. Arrangemangen har inte uppdaterats nämnvärt och det som förmodligen var moderna kryddor under tidigt åttiotal (slap-bas á la Seinfeld-introt, malplacerade distade ackord, könlös soul), känns hopplöst föråldrat.

Eter ett tag känns det som att kolla på en porrfilm för en fetisch man inte förstår

Musikalernas Flygande Jacob. Något man kanske minns som mumsigt men som när man läser receptet framstår som helt debilt. 

Klimaxet på Jellicle-balen har en tonträff någonstans mittemellan A Chorus Line och Eyes Wide Shut. Kåta katter gnuggar sig mot varandra till den minst sexuella musiken som någonsin har spelats in. 

Taylor Swift gör entré på en Studio 54-måne, med kokain utbytt mot kattmynta, och Idris Elba teleporterar fram och tillbaka mellan balen och en pråm på Thames, samtidigt som hans nästan universella sex appeal sjunker som energimätaren på någon som får riktigt mycket stryk i Mortal Kombat.  

Någonstans måste man respektera detta haveri. Inskriptionen på Malcolm McLarens grav beskriver det bäst: ”Better a spectacular failure, than a benign success”. 

Och jag har rekommenderat Cats till alla jag känner. Det här SKA ses på bio. Om filmbolaget har något som helst vett så tar de igen förlusterna på midnattsvisningar där folk kan droppa LSD och klä ut sig till sin favoritkatt, Rocky Horror-style. 

Själv tjatar jag mig till att få skriva den här texten eftersom min hjärna har skrikit JELLICLE SONGS FOR JELLICLE CATS i över en vecka och jag behöver förlösning, “Lägg inte mer än tre timmar på den”, säger redaktör Klenell. 

Jag viftar omedelbart bort den idén och bokar ännu en biljett till Cats.