De senaste veckornas kulturdebatt har, efter en krönika av Göteborgspostens Björn Werner, cirklat kring den inte helt nya spaningen att män som ser sig som längst ned på kärleksmarknaden radikaliseras.

Att Tinder blivit själva symbolen för en kärleksmarknad där de ratade männen befinner sig längst ned. 

Texten stötts och blötts i veckor. Är det kvinnors ansvar att se till att män får ligga så de inte blir farliga?

Författaren och journalisten Katarina Wennstam konstaterar i Expressen Kultur att hon minsann inte träffade någon man förrän långt upp i tjugoårsåldern och att ”en kvinnas reaktion knappast är att söka sig till nätets mest obskyra hörn av hatpropaganda”.

En empiri på nivå med ”Jag och grabbarna har gått på flödder i flera år nu och vi har inte tagit någon skada av det”. 

Frilansskribenten Elina Pahnke svarar Werner i Aftonbladet Kultur och konstaterar att 10-talets polarisering inte är något nytt.

”Minns ni 00-talet?” raljerar hon. ”Då kunde vi röra oss kring varandra i det offentliga rummet likt teflon”. Hon menar att konflikterna alltid funnits men varit osynliga.

Sociala medier har en naturlig drivkraft mot auktoritära ledare, personkult, svartvita hotbilder och hårdare tag

Johannes Klenell

Pahnkes invändning saknar inte relevans, även om den får mig att känna mig oerhört gammal. 

För var 00-talet utan polarisering? Polisen öppnade eld mot demonstranter på Vasaplatsen i Göteborg 2001. Vi såg det andra flygplanet krascha in i World Trade Center i direktsändning.

Följde USA:s invasion av Irak mer eller mindre i realitid. Patriotlagar. Bushregimen. En eskalerande känsla av otrygghet. Alliansen.

2009 skojade vi fortfarande om ”föräldrar på Facebook” som fenomen. 2011 var det ingen grej längre. Då är i stort sett alla med på båten. En avgörande punkt.

Ett fullständigt omvälvande steg för människan som art på nivå med industriella revolutionen. Ett helt nytt sätt att masskommunicera. 

Det är nog svårt att fatta om man inte vuxit upp i en värld utan internet hur extrem förändringen är. Och hur sent den faktiskt blev allmän egendom i Sverige. Jag hade ingen egen dator så sent som 2003 och var knappast ensam om det.

Facebook blir en grej bland unga och pionjärer 2007, innan dess var sociala medier betydligt mer avgränsat, för barn eller närmast subkulturellt. 

Med utvecklingen kom en enorm förändring i vad som kommuniceras och hur. Brist på källkritik. Stor humor när en äldre man tror sig om och om igen vara tilltalad av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i kommentarsfältet. Alternativa främlingsfientliga propagandamedier.

Ett redaktörslöst medieklimat vi faktiskt fortfarande inte bemästrar.

Jag har lite svårt för Tindermansdebatten, för den missar målet. Precis allas bitterhet på livet kan hitta vägar att radikaliseras till våldstendenser i ekokammare på sociala medier. I det ger jag Wennstam fel. 

Rent tekniskt är det rätt liten skillnad på feministiska instagramkonton, incelforum eller Stå upp för Sverige-grupper.

Samma varnande berättelse upprepas om och om igen tills den blir normalläge. Invandrare gruppvåldtar. Mansbebisar är skit. Kvinnor älskar bara alfahanar. Ekokammaren suddar ut det mellanmänskliga och de bakomliggande nyanserna.

I stället etableras en svartvit värld fokuserad på enkla svar på en allt mer eskalerande hotbild. Resultatet blir oro, rädsla och i slutänden vrede. 

Det ingår i den maskinkonstruktion som är sociala mediers ekonomiska modell att vi ska stanna där så länge som möjligt. Den starkaste signalen är varningen.

En dålig nyhet får mer reaktioner än en god. Delas mer. Väcker mer känslor. Allt blir farligt. Så vi stannar kvar i rummet. Tills det som är kvar är ett totalt jävla mörker.

Så nu står vi här i 20-talets första månad och ser Kent Ekeroth. Sverigedemokraternas tidigare rättspolitiska talesperson, med en gråtskrattsmiley ifrågasätta huruvida de sjutton svenskar som befaras ha omkommit i en flygolycka verkligen var svenskar

Johannes Klenell

Det handlar alltså inte bara om att konflikter synliggjorts utan om att de gått genom megafon till megafon tills det som är kvar är skrikande rundgång.

Det är den definierande aspekten av 10-talet. För det här fanns, rent tekniskt, inte tidigare.

Det som inte minst definierade 00-talet politiskt, om ni frågar mig, var upplevelsen att en av våra meddemonstranter skjutits av polisen på Vasaplatsen.

Socialdemokrater som i sin tur delade ut rosor till samma polis. Traumat efter Göteborg 2001 låg som en blöt filt över stora delar av vänstern. Det öppnade upp för en mycket mer individualiserad politisk hållning.

Man gick inte med i ett parti, men var brinnande feminist eller antirasist. Då pratade vi om det som enfrågepolitik. Tror inte ens man använder den termen i dag för tendensen är så normaliserad.

Lägg till detta finanskrisen vid 00-talets slut och hur den använts som argument för en eskalerande svångremspolitik.

Skiftet från 00- till 10-tal definieras också av ideologiskt dödläge. För en kort tid stod vi verkligen vid historiens slut. Och det var tråkigt och förnumstigt som ett elevrådsmöte.

En Aaron Sorkinsk Vita Huset-meritokrati – främst definierad av Obama, Per Schlingmanns nymoderata kommunikationsstrategier och tidningen Fokus.

En politisk kapprustningsperiod mot den politiska mitten. Hela världen ett teknikoptimistiskt högutbildat medelklassparadis för ideologiskt befriade politiska kommunikatörer.

Almedalen blev en medialiserad folkfest av superlivedimensioner ingen fick missa. Expressens Niklas Svensson tog Robinson-journalistiken till Rosenbad. Ett politiskt stilrent fuskbygge på nivå med Hammarby Sjöstad. Inget spelade längre någon roll.

Men parallellt såg vi vid decennieskiftet de första spåren av högerextrem radikalisering i bredare lager. Jämställdisterna, Pär Ströms frånskilda papparättshaverister. Rasande kommentarsfältherrar på Aftonbladet eller Newsmill.

Och då skrattade vi, för de var ju förlorarna. Dinosaurier som halkat efter tidsandan.

En dålig nyhet får mer reaktioner än en god. Delas mer. Väcker mer känslor. Allt blir farligt. Så vi stannar kvar i rummet. Tills det som är kvar är ett totalt jävla mörker

Johannes Klenell

2015 definierade jag fortfarande det progressiva GAL som klara segrare över auktoritärt konservativa motparten TAN i Sverige. Min absolut största politiska felkalkyl det här decenniet.

Sociala medier har en naturlig drivkraft mot auktoritära ledare, personkult, svartvita hotbilder och hårdare tag. En sorts attraktiv konfliktsökande fascism, återkommande inom nästan all nätaktivism, har dragit hela samhället i en auktoritär hållning.

Tack vare sociala mediers ekoeffekt får allt fler känslan att vi varit naiva inför ett inte helt definierat hot och behöver agera. En konstant oroskänsla. Samma människor som gått i en prideparad 2014 ropar nu efter mindre rättssäkerhet och högre moral.

Och det är det som definierar 10-talet. Inte huruvida det är synd om Tinderkillar som inte får ligga, utan att det i dag finns en arsenal för att göra dessa män till en bred och våldsam politisk kraft som inte funnits tidigare. Och att det är väldigt svårt att hitta en progressiv motpart.

Så nu står vi här i 20-talets första månad och ser Kent Ekeroth. Sverigedemokraternas tidigare rättspolitiska talesperson, med en gråtskrattsmiley ifrågasätta huruvida de sjutton svenskar som befaras ha omkommit i en flygolycka verkligen var svenskar.

Så långt har den våldsamma normaliseringsprocess gått som gör oss till helt vidriga människor.

I dag är vi rätt få som inte tror att SD kommer ingå i en konservativ regering 2022.

Det här är konsekvenserna. 

Med lite tur lärde vi oss något.