Marknadshyrornas uppgift – att befästa klasskillnader
Att öka det statliga byggandet skulle kraftigt förbättra Sveriges tillväxt och utveckling. Men i stället införs marknadshyror vars enda syfte är att kasta ut lågavlönade från attraktiva bostäder, skriver Arbetets politiska redaktör.
– De måste sänka förväntningarna, säger Tor Borg, analytiker på Boverket, i tisdagens P1 Morgon om ungas möjligheter att skaffa sig en bostad.
Unga måste vara beredda att bo tillsammans med andra, att bo trångt, är Tor Borgs analys. Kanske längre ut från stans centrum.
Om de inte har rika föräldrar förstås, konstaterar han.
Råden är helt adekvata och välmenande utifrån dagens bostadssituation.
Men samtidigt är det svårt att inte reagera över den politiska låsning som nu skett inom bostadspolitiken och som knappast gör läget bättre.
För hur länge ska vi låta dagens kraftiga bostadsbrist bestå?
Genom forskningen vet vi ju alla vilka det är som fastnar i trångboddhet och som bli kvar långt från arbetstillfällen, lång tid efter att de har blivit vuxna, och det finns anledning att upprepa de minst sagt problematiska fakta som LO:s bostadsutredning kunde slå fast för ett år sedan.
Den visade att bostadsläget är helt akut för många bostadssökande såväl bland arbetare som tjänstemän.
En kvinna i 40-årsåldern med två barn och genomsnittlig inkomst har i dag till exempel inte råd att köpa en trea i någon av Sveriges 20 största städer.
Med kötider på upp mot tio år i många kommuner är även hyresmarknaden mer eller mindre stängd.
Utöver Tor Borgs välmenande råd är det i en politisk beslutsprocess alltså nödvändigt att söka en förändring. Och tyvärr ser vi inte mycket vilja till denna förändring.
Ändå har det gjorts en gång tidigare, när en mycket kraftig bostadsbrist byggdes bort i 1960-talets miljonprogram.
Trångboddheten minskade samtidigt som standarden förbättrades i de nya hemmen, och utöver minskad bostadsbrist blev folkhälsan betydligt bättre.
Några som absolut inte vill ha någon förändring är de som representerar landets höginkomsttagare. Att bo fritt, öppet och stort handlar i dag inte om behov utan är en förmån förunnat dem som har tillgångar.
Och denna förmån finns det många borgerliga politiska partier som vill bevara.
Ändå måste naturligtvis även de i arbetaryrken få tillgång till bostäder, något som hela Sverige tjänar på.
Krasst uttryckt är adekvat boende för alla, liksom adekvat utbildning för var och en, nödvändigt för att rätt person ska hamna på rätt plats i arbete och livsföring.
Dagens bostadspolitik kan alltså jämföras med ett skolsystem där utbildning endast är förunnat dem med tillgångar, ett system som kraftigt hämmar ett lands möjligheter till tillväxt och utveckling.
Naturligtvis ser alla att det råder en mycket stor bostadsbrist. Men varför görs då inte de stora investeringar i boendet som behövs?
Den stora skillnaden mellan 1960-talet och i dag är att dagens nyliberala politiker inte vill bygga bort bostadsbristen.
Den budget för 2019 som M, KD och SD röstade igenom innehöll ett tvingande tvärstopp för statliga investeringsstöd. En mängd bostadsprojekt, många redan påbörjade, fick omedelbart avbrytas.
I januariavtalet fick Centern dessutom igenom att marknadshyror ska införas på all nyproduktion.
Det är omöjligt att se något annat syfte med dessa marknadshyror än att ytterligare öka klasskillnaderna och berika landets byggherrar.
Den borgerliga vurmen för marknadshyror torde vara det mest befängda argumentet i hela debatten om vår bostadsbrist.
Om vi har behov av 200 lägenheter och det bara byggs 100 lägenheter kommer bostadsbristen bestå oavsett om vi inför marknadshyror eller inte.
Det är uppenbart marknadshyror endast har syftet att kasta ut lågavlönade från attraktiva bostäder.
Det behövs ett betydligt fastare statligt ansvarstagande i bostadspolitiken.
Men tyvärr är det inte vad vi ser komma. För att åter citera Tor Borg på Boverket har vi har ett underliggande efterfrågetryck på bostäder även i framtiden. Detta eftersom bygget av bostäder med dagens takt knappt ens täcker befolkningsökningen.
Med andra ord, vi kommer att ha en fortsatt bostadsbrist.
En bostadsbrist som fortsätter trycka upp priset på boende, som slår mot svensk tillväxt, som försämrar den svenska folkhälsan och som bevarar det svenska klassamhället.
Behovet av ett statligt bostadsbolag blir allt tydligare.