Syntes på bild med hbtq-rörelse – fick sparken

TBILISI. Efter flera år som projektanställd inom den privata sektorn fick Niko, som egentligen heter någonting annat, en fast tjänst som tekniskt sakkunnig på ett av departementen inom det georgiska regeringskansliet. 

Lönen var bra. Arbetsuppgifterna stimulerande. Livet såg ljust ut. Sedan kom meddelandet från chefen. 

”Vad gör du på den där bögdemonstrationen?” 

Arbetet Global har sett meddelandet som chefen skickade. Bifogat var en länk till en nyhetsartikel där Niko fastnat på bild tillsammans med vänner. Nästa dag kom beskedet om att han inte var välkommen tillbaka till jobbet. 

– Det var inte ens en hbtq-demonstration utan en kvinnorättsdemonstration, men vi var många från hbtq-rörelsen som slutit upp för att visa vårt stöd, säger Niko och suckar.  

Georgien är ett ungt land präglat av gamla värderingar. Hbtq-frågan är historiskt sett ny och studier om hbtq-personers situation på arbetsmarknaden lyser med sin frånvaro.

Men med hjälp av brittisk finansiering ska Beka Gabadadze, socialarbetare på hbtq-organisationen Temida, ändra på detta. 

Diskrimineringskartläggningen är bara i förberedelsestadiet och Beka Gabadadze vill inte föregå resultaten. Men han har ändå en klar bild av läget för de unga hbtq-personer som söker sig till huvudstaden i hopp om en mer tolerant omgivning.     

– Unga queers kommer till Tbilisi för att fly homofobi i sina familjer, säger han.

– De arbetar inom servicesektorn, på restauranger och hårsalonger. De flesta av dem har inga riktiga anställningar och om de har en anställning så är den sällan längre än ett år. De är klart överrepresenterade inom osäkra jobb.

Georgiska fackföreningar driver som regel inte hbtq-frågor. 

– Precis som i Georgien i allmänhet så är medlemmarna konservativa i hbtq-frågor, så vi försöker öka acceptansen väldigt varsamt, säger Ilia Lezhava, vice ordförande för järnvägsfacket GRWNTU.

Just järnvägsfacket har blivit en föregångare. Under en infekterad arbetsmarknadskonflikt med det statliga järnvägsbolaget 2012 skrev flera ideella organisationer stöduttalanden. Däribland Georgiens största hbtq-organisation Equality Movement.

– Arbetsgivarna hånade våra medlemmar och sa ”kolla, hbtq-folket stöttar er”. Men medlemmarna accepterade stödet och var väldigt tacksamma, säger Ilia Lezhava. 

Solidaritetsyttringen skapade kontakter mellan rörelserna. Ilia Lezhava menar att en sten sattes i rullning och att kulturen inom facken kommer att förändras. 

– Som ett exempel, när filmen And Then We Danced hade premiär var medlemmarna väldigt nyfikna. Ute i regionerna frågade de om den skulle visas utanför Tbilisi. 

Men för Niko kommer förändringen i så fall för sent. Han ville driva sitt fall rättsligt – georgisk lag förbjuder sedan 2014 diskriminering på grund av sexuell läggning – men hittade ingen organisation som kunde bistå med juridisk hjälp.

Och om ärendet gått till domstol hade han dessutom sett sig tvungen att ljuga.  

– Jag hade inte sagt att jag är gay. Jag hade kallat det diskriminering på grund av de trodde jag var gay.

Att komma ut offentligt är inte ett alternativ, säger Niko. Åtminstone inte om han hoppas hitta en ny anställning. 

– Jag kan inte ens föreställa mig att någon skulle vara öppen i min bransch. Om jag säger att jag är gay kommer jag aldrig få ett jobb igen någonsin.