Vi svenskar är vana att associeras med jämställdhet och progressivitet. Men nu har vårt östra grannland faktiskt gått om oss.

Finland utsåg i veckan en ny regering där kvinnorna är i majoritet.

Och det är riktigt sensationellt. Den nytillträdda socialdemokratiska statsministern Sanna Marin, är inte bara kvinna. Hon är dessutom liksom flera av hennes regeringskollegor ung, bara 34 år gammal.

Marin blir därmed världens yngsta statsminister.

I jämförelse med Finland är det riktigt genant hur det ser ut hos oss. För Sverige ligger hopplöst efter när det kommer till jämställdhet på ett politiskt plan.

Samtliga nordiska länder har just nu kvinnliga regeringschefer. Alla utom vi.

Och hur gärna vi svenskar än vill slå oss för bröstet och hävda att vi är bäst på jämställdhet är vi alltså jämförelsevis riktigt dåliga.

Bara sex andra europeiska länder har en lika ojämn könsfördelning som vi sett till den högsta politiska ledningen.

Men det är inte bara på den högsta posten som kvinnliga företrädare lyser med sin frånvaro.

Trots att vi i år firar 100 år av allmän rösträtt i år har Sverige hittills aldrig haft en helt igenom jämställd riksdag.

Och det är knappast något som kan bortförklaras med att den svenska högern aldrig trott på Socialdemokraternas slagord om varannan damernas under nittiotalet.

Inte heller är det en följd av det kvinnofientliga Sverigedemokraternas frammarsch.

Socialdemokraterna som sedan 2014 stoltserat med att leda en feministisk regering ligger absolut inte i framkant för en jämställd representation, något som inte enbart märks i att diskussionen om en framtida kvinnlig partiledare är stendöd.

Och detta är faktiskt riktigt uppseendeväckande.

Sett till nomineringar och valda ledamöter har partiet hittills alltid haft en tydlig könsmässig slagsida.

På alla politiska nivåer lyfts män i högre utsträckning till maktpositioner och sätts högre upp på nomineringslistor än kvinnor.

Jämfört med övriga partier är S riktigt dåliga på att fånga upp kvinnliga kandidater. Detta gäller till kommunposter, till landsting liksom till riksdagen.

Jämte Moderaterna och Liberalerna var runt sex av tio av Socialdemokraternas toppnamn till riksdagen i förra årets val män.

Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet var betydligt bättre på att ge kvinnor politiskt inflytande. Bara Sverigedemokraterna är sämre.

Precis samma mönster syntes i valen till landsting och kommuner. För att inte tala om hur skevt det ser ut på de lokala instansernas ledande positioner.

Endast 31 procent av socialdemokratiska kommunordföranden är i dag kvinnor jämfört med 45 procent bland centerpartistiska.

Endast Moderaterna är något sämre, där är 29 procent av kommunordföranden kvinnor. Och här har det dessutom gått åt fel håll jämfört med valet före.

Varför spelar det då någon roll? Varför är en jämställd representation viktig i en demokrati?

Egentligen är det självklart. Svaret på frågan ligger i själva orsaken till att allmän rösträtt infördes 1919.

Kvinnor och män ska vara med och påverka, besluta och utforma vårt lands politik på lika villkor.

För hur kan samhället bli vare sig jämlikt eller jämställt om inte beslutsfattandet är jämnt fördelad mellan könen liksom mellan olika samhällsgrupper? 

Men detta går att ändra.

Nu gäller det bara att svensk politik har mod att låta sig inspireras av Finland. Detta gäller särskilt svenska Socialdemokrater som måste börja leva som de lär.

Att säga sig leda en feministisk regering och en feministisk politik förpliktigar.

S bör skyndsamt ta efter sitt finska systerparti och lyfta kvinnliga företrädare på alla nivåer. För där finns väldigt många att välja bland.

Och det kan finnas ytterligare vinster med en mer modig och progressiv, jämställdhetsinriktning.

Vem vet, kanske är en framtida kvinnlig partiledare precis det Socialdemokraterna behöver för att liksom systerpartiet i Finland vända ett sluttande plan uppåt igen.