America Vera-Zavala: Gruvstrejkens frågor är inte lösta efter 50 år

”Jag är sexti år. Det är snart fyra år sen olyckan hände. Svårt att andas – om det nu är silikos eller inte. Halt på ena benet. Döv på ena örat. Ett öga borta. En gruvkarl förlorar ett som annat på sin väg till tippen.” (Gruva)

December 1969 bestämmer sig ett arbetslag på det statliga bolaget LKAB för att sätta sig. På det språk arbetare talar betyder det att strejka.

Det börjar i Svappavaara, ett litet samhälle, som kretsar kring gruvnäring och med en 200 meter lång hyreslänga vid namn Ormen Långe mitt i byn, ritad av den kände arkitekten Ralph Erskine. 

Av de boende en avskydd modernism. Erkines hus är en god metafor för strejken – fasaden utåt och verkligheten inåt.

Sverige var det mest moderna, jämlika, välmående landet i världen. Och arbetare satte sig framför färg-TV:n, inte för att strejka. Det tillhörde det förgångna.  

Därför anklagades Sara Lidman för lögn när den banbrytande reportageboken Gruva utkommer 1968.

Men många av de frågor som stod allra högst på dagordningen då är återigen ett centralt samhällsproblem. I Sverige 2019 arbetar allt fler under tidsstudiekontroller, många av dem kvinnor i tunga stressiga yrken som hemtjänsten

Inte kunde väl gruvarbetare med lönecheck från staten, egen bil, villa och TV vara så olycksdrabbade och olyckliga som de framställdes där?

Men Odd Urhboms svartvita foton på gruvisar med deformerade ryggar kunde inte ljuga. Och historierna om hörselskador och allvarliga hörselnedsättningar vid 30 års ålder, stendammslunga, UMS, det förnedrande tidsstudiesystemet som tog ifrån gruvisarna deras yrkesstolthet, och en lönetrappa som gick neråt ju äldre man blev. Ju mer kroppen tog stryk. 

Det sägs att LO-ordföranden som också satt i Sveriges Riksdag vitnade när nyheten om strejken i Malmfälten nådde Stockholm – det som Sara Lidman i romanen om Jernbanan kallar Svärje.

Det omöjliga hade inträffat. 

Och det är under de första dagarna, då fler och fler gruvisar sätter sig, även i Malmberget och Kiruna, som Sara Lidman hurrar och LO bleknar och berättelsen förgrenar sig i två spår.

Den ena är hela landets uppvaknande och välkomnande av dessa gruvisars ansikten, språk och det solidaritetsarbete som inleds. Fria Pro spelar NJA-pjäsen, Cornelis Wreeswijk tillägnar en låt till Sara Lidman, kända konstnärer dedikerar tavlor, Teater Narren med Björn Granath i spetsen åker norrut och gör flera pjäser.

Landets mest kända journalister kallas upp, Anders Ehnmark kommer hela vägen från Italien, Annika Hagström är redan där. Olof Lagercrantz stiger iförd fluga ned i gruvan.

Periferin blir centrum för ett kort ögonblick som kommer förändra svensk historia.

Vi är 50 år efter strejken i desperat behov av ett nytt uppvaknande

Det andra spåret är väldokumenterat i Ordfront, årsbarn med strejken. I en tidig publikation, Pappren på bordet, samlas alla protokoll från Strejkkommittén.

Sen kommer Lasse Westmans och Lena Ewerts dokumentärfilm Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Om hur en strejk, som deklareras som vild, vilket betyder olaglig, ändå kan växa sig så stark.

Samtidigt är LO och Svenskt Näringsliv fast beslutna att få stopp på strejken så snabbt som möjligt.

Historien om LO i Gruvstrejken är berättelsen om ett centralt förbund som tappat legitimitet och då måste smutskasta de som faktiskt har den – gruvisarna och deras rättmätiga krav på människovärde. 

Men det är 50 år sedan. Ett halvt sekel. Lång tid har gått. De allra flesta som spelade huvudrollen i den tidens drama har gått bort.

Men många av de frågor som stod allra högst på dagordningen då är återigen ett centralt samhällsproblem. I Sverige 2019 arbetar allt fler under tidsstudiekontroller, många av dem kvinnor i tunga stressiga yrken som hemtjänsten.

Det prekära inslaget är stort. Serviceuppgifter åt den övre medelklassen auktioneras till lägstbjudande genom appar. Och döden på arbetsplatsen hälsar allt oftare på.

Samtidigt försummas återigen berättelsen om arbetaren. Undantaget är fackföreningspressen.

På morgonen den 11 december 1969 skickar den nystartade kanalen TV2 upp Sara Lidman som korrespondent till gruvstrejken i norr.

På eftermiddagen är hon avskedad. Däremellan har hon hållit ett mycket vackert tal på stormötet i Kiruna Sporthall inför de strejkande arbetarna. 

”Och jag skulle vilja säga att det är vi som ska be om ursäkt. Vi som har skrivit i många år men försummat att ta reda på hur den svenska arbetaren av idag har det. Och det är en försummelse som inte kommer att upprepas. Och i fortsättningen skulle vi vilja arbeta tillsammans.”

Vi är 50 år efter strejken i desperat behov av ett nytt uppvaknande.