Gruv­arbetaren: Vår strejk gjorde det bättre för arbetarna

SVAPPAVAARA. Klockan är sex på morgonen tisdagen den 9 december 1969 och vid Leveäniemigruvan i Svappavaara är det 29 grader kallt.

Den 24-årige truckföraren Reino Viktor Niemi har som många andra åkt skidor till jobbet, eftersom bussförbindelse saknas. 

35 arbetare stämplar in, tar sig ned till truckverkstaden, byter om till skyddskläder – och sätter sig.

Dessa 35 var gnistan som tände den stora gruvstrejken i Malmfälten, den största arbetskonflikten sedan andra världskriget. 50 år senare är Reino Viktor Niemi en av få som finns kvar i livet.

– Vi betraktades som boskap, inte människor, säger han till Arbetet om orsaken till konflikten.

Men den utlösande faktorn var mer konkret. Dagen innan hade Gruvindustriarbetareförbundet (Gruv) genomfört förhandlingar i Stockholm om ackordssystemet som nyligen införts.

– Två av de äldre gubbarna som läst papper från förhandlingarna sade: Nu pojkar, nu stämplar vi in och så sätter vi oss ned. 

Ackordssystemet var hämtat från USA och gick under beteckningen UMS, Universal Maintenance Standards. Förkortningen fick bland arbetarna de nya betydelserna ”Utan Mat i Skåpet” och ”UltraModernt Slaveri”, berättar Reino Viktor Niemi.

Det gick ut på att varje arbetsmoment skulle klaras på kortare tid än tidigare för att arbetaren skulle få ut full lön.

Allt mättes, från hur lång tid det tog att hämta en mutter till toalettbesök.

– En gång började förmannen sparka på dörren när jag var på toaletten. Inte fan tänker jag skita i byxorna för din skull svarade jag.

Jag tror att vår strejk gjorde att alla svenska arbetare fick det mycket bättre

Gruv och LO förklarade strejken olaglig. Fredsplikt gällde för alla som tecknat kollektivavtal.

Förmännen försökte skrämma de arbetande tillbaka till gruvan. I en ansats att kväva strejken i sin linda bröts telefonförbindelserna, men förgäves.

En lastbilschaufför från Kiruna anlände och såg vad som var på gång. Två dagar senare var strejken ett faktum i Kiruna. Veckan efter i Malmberget.

Nästan 5 000 man hade då lagt ned arbetet i världens största järnmalmsgruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget.

Händelsen var sprängstoff och spred chockvågor rakt upp på regeringsnivå och långt utanför Sveriges gränser.

LKAB förlorade 120 000 ton malm till ett värde av 75 miljoner kronor per dygn. Det kan jämföras med de 40 öre mer i timmen som arbetarna inledningsvis hade krävt.

Men strejken handlade alltså om mer än pengar. Risken för olycksfall i gruvorna var exempelvis åtta gånger högre än genomsnittet för en industriarbetare.

Reino Viktor Niemi använder ord som ”boskap” och ”människovärde” för att förklara ilskan bland arbetarna.

Under 2 månader samlades 4 miljoner kronor in

– Vi fick inte ens dricka kaffe tillsammans. Förmännen slog spikar i locken så att vi inte skulle kunna sitta på dem. Och när vi lutade oss mot väggen satte de spikar där också.

Tio år tidigare hade staten tagit över LKAB, och bolagets VD Arne S Lundberg var före detta statssekreterare i den socialdemokratiska regeringen.

Därför var den vilda strejken i Malmfälten inte bara en stridsåtgärd mot arbetsgivaren. Det var också en protest mot det statsbärande socialdemokratiska partiet, mot det egna facket samt mot LO-ledningen nere i Stockholm.

Sympatin från allmänheten var stor. En månad in i strejken stöddes den av 64 procent av svenska folket och 80 procent ansåg att gruvarbetarnas krav var befogade.

Strejkkassa saknades förstås helt, men under de två månader striden pågick samlades över fyra miljoner kronor in av allmänhet och organisationer runt om i landet.

Hamnarbetarna i Göteborg började skramla. Författaren Sara Lidman kom upp som reporter från nystartade TV2, som tidigt fått epitetet ”den röda kanalen”.

Hon höll ett brandtal och satte in 10 000 kronor i strejkkassan, hela arvodet för den andra upplagan av boken Gruva.

Den röda kanalen till trots fick hon sparken samma dag. Och lite ironiskt var att ingen ännu kunde få in TV2 i Kirunaområdet, enligt Reino Viktor Niemi.

– Det kändes som att alla höll med oss. Jag hade köpt en bil året innan, och tänkte att de skulle komma och hämta den. Men bilhandlaren sa att jag inte behövde betala av så länge strejken pågick, säger han.

Men konflikten drar ut på tiden. Trots att bolaget förlorar enorma summor vägrar LKAB förhandla med strejkkommittén, som å sin sida vägrar erkänna förhandlingar på central nivå.

En trötthet infinner sig och den tidigare enade fronten splittras i två. Att hålla ut eller fortsätta förhandlingarna på avtalsenlig väg, efter en tillbakagång till arbetet?

Omröstningen i sporthallen i Malmberget den 1 februari 1970 blir oerhört jämn. 68 rösters övervikt för fortsatt strejk.

Men vad som händer sedan är kaotiskt och kommer att diskuteras och leda till uppslitande gräl i åratal framöver.

Ett svek anser vissa. Det enda rätta enligt andra.

Det som händer är att strejkkommitténs ledamöter på eget bevåg beslutar att även de ska rösta. Resultatet: 12–12. Ordförande Ture Rantatalo får utslagsrösten. Han väljer återgång.

Dagen efter får han kalla fötter och vill nu fortsätta strejken, men ändrar sig ännu en gång. Förvirringen är total.

– Med gråten i halsen går han till slut upp och säger: Pojkar, vi måste se sanningen i vitögat. Hälften av oss var förbannade, hälften sa ingenting, säger Reino Viktor Niemi.

Han själv tillhörde de förbannades skara, vilket är en ståndpunkt han omvärderat sedan dess.

– Nog ville jag fortsätta strejka. Men i dag tänker jag att det var rätt. Om vi fortsatt hade det bara lett till splittring. Och var det något vi hade visat var det vad den totala enigheten betyder. Den betyder makt, styrka och respekt. Utan den hade vi inte klarat oss en dag, säger han.

Det som kändes som ett nederlag då, visade sig också leda till flera små segrar.

Förhandlingarna pågick ytterligare ett halvår efter återgången till arbetet, och dessa gav resultat.

– Jajamän. Månadslönen, miljön och människovärdet blev bättre. Jag har tänkt på det i efterhand och LKAB blev efter det här den bästa arbetsgivaren man kan tänka sig, säger Reino Viktor Niemi.

På kort sikt bidrog strejken till lönehöjningar med 14 procent, att ackordssystemet avskaffades och månadslön infördes samt att arbetsgivaren LKAB lämnade arbetsgivarorganisationen SAF (i dag Svenskt Näringsliv) och flyttade huvudkontoret från Stockholm till Kiruna.  

De långsiktiga effekterna var större än så.

Strejken anses ha påskyndat sjuttiotalets nya arbetslagstiftning, som Lagen om anställningsskydd (las), Medbestämmandelagen (mbl) och generellt ett ökat fokus på arbetsmiljö.

– Jag tror att vår strejk gjorde att alla svenska arbetare fick det mycket bättre, säger Reino Viktor Niemi, som nu även kunde lägga skidorna på hyllan.

– En arbetarbuss började köra oss till jobbet redan första dagen efter strejken, säger han.