Marriage Story – en film för dig som gjort slut

RECENSION

– But alone, is alone, not alive.

Adam Drivers New York-baserade teaterregissör, Charlie, har brustit ut i Stephen Sondheims sång Being Alive. Han har lämnats av sin fru, skådespelerskan Nicole, spelad av Scarlett Johansson. Hon har, efter en tids kamp för äktenskapet, tagit med sig sonen och flyttat hem till LA. 

Regissören Noah Baumbachs Marriage Story som har Netflixpremiär på fredag inleds med att paret under äktenskapsrådgivning läser upp vad de tycker om hos varandra.

Det etablerar något viktigt.

Att det här inte är en film om monster utan berättelsen om vad som händer när kärleken i ett äktenskap dör – trots två människor som älskar varandra.

Som betraktare pendlar man mellan full förståelse för varför äktenskapet kollapsat och frustration över att två så fantastiska människor inte begriper att de också är ett fantastiskt par. 

En upplevelse som förstärks genom den byråkratiska skördetröska som är Los Angeles skilsmässoadvokater, gestaltade av Laura Derns puma-feminist/hyperkapitalist och Alan Aldas institutionella cyniker. 

Den där nya trista nya pojkvännen är fullt begriplig om du ständigt levt i skuggan av ditt ex, vare sig någon av er velat det eller ej. Ett återtagande av kontrollen där tråkigt också är frånvaron av jobbigt

Dern vill att Johansson ska ta allt i skilsmässan. Alda kommer med mer pragmatiska tips till Driver. Ge upp, låt det ta tid. Om några år kan barnet välja själv. Ta det du får.

Ofta tolkas det som att filmen handlar om just advokatträsket som river ned separationen till en kamp om resurser. Men lika mycket blir de till en symbol för det som kommer efter själva beslutet om att göra slut.

Den underbara revolutionens efterspel, när man ska få vardagen att fungera med ett ”och nu då?”

I en svensk tappning hade det lika gärna kunnat cirkla runt Stockholms omöjliga, förkrossande, bostadsmarknad och de konflikter den skapar efter uppbrottet.

Uppgörelsen med ensamheten. Hanteringen av hennes nya, helt uppenbart skittråkiga, kille. Insikten att ditt gamla liv rullat vidare utan dig.

Där står du, ensam, när allt det som tidigare varit du springer vidare till sitt och stänger dörren. Och du frågar dig hur det blev såhär. 

En relation mellan två helt fantastiska människor är inte sällan också är en kamp mellan två starka viljor.

En naiv, men passionerad, ungdomsfantasi om det kreativa paret som skapar stor konst tillsammans blir en inte alls lika makalös krass verklighet när tävlingsinstinkter, yrkespassion och ego skapar en kvävande obalans.

Den där nya trista nya pojkvännen är fullt begriplig om du ständigt levt i skuggan av ditt ex, vare sig någon av er velat det eller ej. Ett återtagande av kontrollen där tråkigt också är frånvaron av jobbigt. 

Äntligen en man som inte tar en massa utrymme med sin blotta existens, som håller kroppen i lagom trim med innebandy, som inte har huvudet fullt av sig själv, som aldrig bara kommer dra om han tröttnar.

Varför skulle han tröttna? Du är ju det största som hänt honom. 

Själva begreppet ”att lyfta någon” innebär att man står över och skuggar solen. Det är ofrånkomligt. Och väldigt tragiskt

För, även om Drivers karaktär alltid lyft sin fru genom seriösa och prestigefyllda teaterroller, så har han gjort det på sina villkor. På sin arena. I rum han äger – och det är i stort sett alla rum han kliver in i. 

Aldrig tagit till sig av hennes behov på allvar. Tänkt att det tar vi sen.

Själva begreppet ”att lyfta någon” innebär att man står över och skuggar solen. Det är ofrånkomligt. Och väldigt tragiskt. Du vill ju väl.

Det är uppenbart att Nicole alltid velat bo i LA och Charlie i New York. Hon vill göra TV, han teater. De har ett barn. Redan där en grund till nästintill olösningsbar konflikt när båda faktiskt älskar och vill vara nära sonen men ha sina existenser på var sin kust. 

Men det är Charlies karriär och teatersällskap som bestämt var de ska ta vägen. Han är omedvetet basen allt utgått från. Som tagit dem till Köpenhamn i ett halvår, men aldrig till hennes hemstad.

Han är också den som står oförstående inför uppbrottet.

Efter uppbrott kommer utveckling. Lustigt nog blir man mer den människa som ens ex önskat att man kunde försöka vara under relationen först efter separationen. När världen skakas om kan det göra fruktansvärt ont, men man tvingas också kliva ut i verkligheten. Ändra gamla vanor. Bryta dåliga mönster.

Känner jag igen mig? Ja. Filmen är värd mer i separationsinsikter än alla mina samlade terapitimmar.

Ensamhet är inte död. Den är ett tomrum att fylla. Lustigt nog med just de saker man kanske velat mer av när man var två.

Gör det honom ond att han varit så uppfylld av sitt värv att han inte sett sitt osynliggörande, eller henne, som nu till sist vill ha hela kakan vid separationen? Nej, det gör dem bara fullständigt mänskliga.

En relation där allt det där lilla och mellanmänskliga kvävts bakom en fantastisk fernissa.

Och jag är tacksam över att Noah Baumbach låter det vara svårt att vara människa.

För när kärleken dör, då finns ingen olja kvar som kan fortsätta smörja relationsmaskineriet även om man fortfarande älskar varandra.

Det är skillnad på att älska någon och att vara kär.