RECENSION. Hotellmagnaten Petter Stordalen har läst något fantastiskt! Norrmän tronar nämligen på klamydiatoppen i Europa. Och det är bra!

Inte för att Stordalen unnar alla i grannlandet en lätt kissveda utan för att det visar på att norrmän känner nog mycket tillit för att ligga med någon oskyddat som säger att den inte har en könssjukdom.

Vet du vad du ska göra om en man knackar på en kväll och ber att få låna din telefon, för att sedan hånleende gå in i ditt barns rum och sätta en kniv mot barnets hals?

Du ska springa! Trots att det går emot alla dina instinkter så ska du ta dig därifrån. Det ökar chansen att barnet överlever. 

Ska du stå i mål under en straffläggning i fotboll? Då gör du bäst i att inte slänga dig utan stå still. 

Såhär rullar boken Äntligen vardag! på. Sida upp och sida ner av inspiration hämtad från Ted Talks, Youtubeföreläsningar och lite för många timmar i transatlantisk business class med populärvetenskapliga tidskrifter.

Underhållande Filip och Fredrik-killfakta staplas på varandra utan att egentligen lämna något intryck.

Men det finns faktiskt en annan form av välfärdsmiljardärer än ägarna av Engelska skolan, som skapar något med sina egna händer – må det vara tacky hotell med märkliga djurhudar på väggarna – även om de i dag är försvinnande få

Johannes Klenell

För det finns inte riktigt någon röd tråd mellan Stordalens tips på hur du tjänar 45 miljoner på 20 år (köp lägenheter) och ännu ett IQ-test som ska visa på hur viktigt det är att du klarar av att tänka utanför boxen.

Allt känns oerhört. Tomt. 

Livet blir ett väntrum på vägen till helvetet fyllt av själlösa inspirationsföreläsare i Per Schlingmann eller Micael Dahlén-klass som kastar tomma kontroversiella fakta i ansiktet på dig för att skaka om din tillvaro.

Få dig att slappna av lika mycket som någon rik jävel i ful frisyr och töntig klädstil som lever en härlig tillvaro på att fakturera tiotusentals kronor för fyrtiofem minuter inspirationsföreläsning.

Vi får veta att Stordalen gett sig in i förlagsvärlden för att de skarpaste hjärnorna dragit till techindustrin. Därför är det lätt för honom att dominera och vara nyskapande i bokbranschen. Bitvis en sanning.

Förlagen har haft svårt att attrahera människor som vet hur du gör röda siffror svarta. Just därför har den också dragit till sig lycksökare som Stordalen.

Inspiratörer som inte främst skriver böcker för att de ska bli lästa utan som underlag för en oändlig föreläsarturné.

Vad som står i boken? Det spelar mindre roll. Den är bara en sekundärprodukt i den egentliga näringskedjan. Biljetten till morgonsoffan, ett löst snack med en smådimmig Malou von Sievers, den fortsatta uppmärksamheten. 

Ingen kommer läsa. Produkten ska säljas, signeras och ställas i en bokhylla. 

En trygg miljö för både gamla och nya pengar. Lite inspiration. Berättelse om framgång som på ett närmast messiasartat vis sätter individen i centrum.

Du är nyckeln till din framgång. Du sätter målen. Har varit flitig. Inte spenderat utan investerat.

En berättelse som både den som vill bli rik och den som redan är det kan relatera till. Lite som att bli upphetsad av att se någon onanera.

Men. Så överraskar hotellmagnaten i sista kapitlet. Han vänder på perspektiven efter att ha invaggat strebern i ett självupptaget lugn och börjar istället hylla välfärdsstaten.

Tack vare den har han kunnat bli rik. Genom en väloljad byråkrati som gör det lätt att starta företag.

Tack vare allmänna skattefinansierade sjukförsäkringar slipper han lägga dyr tid på att ta ansvar för personalens hälsa. En bra, fri, skola ger honom den bästa personalen, resursoptimerad då alla fått förutsättning att bilda sig. 

För det finns inte riktigt någon röd tråd mellan Stordalens tips på hur du tjänar 45 miljoner på 20 år (köp lägenheter) och ännu ett IQ-test som ska visa på hur viktigt det är att du klarar av att tänka utanför boxen

Johannes Klenell

Det är inte trots välfärdssamhället han och många andra blivit rika. Det är tack vare det. 

Plötsligt påminns jag om något vi alla, och inte minst svensk borgerlighet, tycks ha glömt. Att det faktiskt går att bli rik på att skapa något. 

I dagens politiska landskap är den rike någon skor sig på att montera ned det gemensamma och ta våra skattemedel – för att göra en sämre, privat, kopia av det offentliga.

Som blåser människor på deras pensioner. Som likt gamla tiders adel länsar kassakistorna och skeppar vinsten till skatteparadis, utan att lämna något tillbaks till det gemensamma.

Men det finns faktiskt en annan form av välfärdsmiljardärer än ägarna av Engelska skolan, som skapar något med sina egna händer – må det vara tacky hotell med märkliga djurhudar på väggarna – även om de i dag är försvinnande få. 

Nedmonteringen av välfärdssamhället har istället en förslöande och direkt negativ effekt på våra rika.

Jag kommer på mig själv med att hoppas att landets alla strebers läser Äntligen vardag! från pärm till pärm.

Och kanske förstår att när nog många fått klamydia. Då finns det inte mycket tillit kvar.