Facket bakom protesterna i Iran

Den 15 november meddelade Irans regering utan förvarning att bensinpriset skulle höjas med upp till 300 procent. Gatuprotester bröt ut redan samma dag och spred sig snabbt till över 100 städer. 

– Alla motorvägar runt Isfahan var blockerade av människor. De parkerade helt enkelt sina bilar på motorvägen och på de stora avenyerna för att visa sin ilska, säger en boende i staden, Irans tredje största, där några av de mest intensiva protesterna ägde rum och 69 bankkontor uppges ha bränts ned.   

I ett ekonomiskt klimat där den iranska arbetar- och medelklassen fått det allt tuffare – och inflationen ligger på närmare 50 procent– blev bensinpriserna den gnista som antände missnöjet. Men snart hördes också slagord mot regeringen och ayatolla Ali Khamenei eka på gatorna.   

– Det har skett protester och kravaller kring höjda bensinpriser sedan 1990-talet i Iran. Jag tror att det som tog regimen på sängen den här gången var hur snabbt det gick från att handla om bensinpriser till att, enkelt uttryckt, handla om hur pissigt det ekonomiska läget redan är för flertalet iranier, säger Rouzbeh Parsi, programchef för Mellanöstern och Nordafrika vid Utrikespolitiska institutet.

– Då försökte man mota Olle i grind och sätta hårt mot hårt tidigt, men det ledde inte till färre utan till fler protester.

Iran ströp tillgången till internet och försökte desperat hindra bilder av folkligt missnöje från att spridas.

När regimen den 20 november utropade seger över de ”utländska fiender” den anklagade för att ligga bakom protesterna hade enligt Amnesty minst 106 demonstranter dödats av säkerhetsstyrkor som tros ha använt skarp ammunition.

Tusentals har sårats och gripits.   

Därmed blev bränsleupproret blodigare än den senaste landsomfattande protestvågen, runt årsskiftet 2017-2018, då 25 demonstranterdödades enligt officiella siffror.   

Mönstret var detsamma då som nu – höjda levnadsomkostnader utlöste missnöje som utvecklades till en bredare protest mot regimen.

Dessutom finns ytterligare en gemensam nämnare.

Landet hårt ansatta fackföreningsrörelse har deltagit under bägge protestvågorna, och dessutom trappat upp sin aktivitet under tiden däremellan. 

– Det är inte enbart facken, det är många som samspelat under det som hänt, men det finns kopplingar. Folket i Iran har inga politiska referenser, den enda referens som finns där är fackföreningarnas krav, säger Saied Tagavi på Facklig plattform Iran, där Transport, Kommunal, Lärarförbundet och LO ingår.  

 – Det är sociala och medborgerliga krav som folk kan samlas kring. Folket i Iran önskar sig frihet och trygghet i arbete och samhälle.      

”Arbetarrörelsen förbinder de omfattande protesterna 2018 med de 2019 och kommer sannolikt säkerställa att sådana proteströrelser uppstår i framtiden”, skriver den oberoende medieorganisationen Zamaneh, som också uppger att antalet fackliga stridsåtgärder i Iran ökade med nära 30 procent under fjolåret.  

De sockerrörsarbetare, stålarbetare, transportarbetare, lärare och sjuksköterskor som de senaste åren iscensatt upprepade strejker har också varit synliga under bränsleprotesterna.

Vänsterorienterade nyhetssajter rapporterar att skolbussförare i Isfahan och Shiraz lade ned arbetet, liksom anställda vid Stora basaren i huvudstaden Teheran. 

Den kända arbetsrättsaktivisten Sepideh Gholian finns enligt Zamaneh bland de gripna.

Världsfacket Ituc har anslutit sig till den långa rad av organisationer som fördömer den iranska regeringens hårdhänta hantering av protesterna. 

– Uppdämd frustration över människors bekymmer och deras oro över otillräckliga löner kan inte lösas genom statligt våld, eller genom ett långvarigt förtryck av en legitim facklig verksamhet, säger generalsekreteraren Sharan Burrow i ett uttalande.