Daniel Suhonen: Vänsterlandet Sverige dog i Löfvens Agenda-intervju

Motvilligt satte jag mig trots allt igår för att se Stefan Löfvens omtalade Agenda-intervju. Stålsatt. Beredd på det värsta, eftersom jag enligt samstämmiga röster i den borgerliga kören skulle bese en trafikolycka med sorglig utgång. 

Stefan Löfven hade inget strålande ögonblick, men kanske inte mycket sämre än det ofta varit.

Ansvaret för kriminaliteten ville han sprida på många, vilket han förmodligen har rätt i.

Den socialdemokratiske statsministern borde varit mer förberedd i denna viktiga utfrågning, men jag tror det var något annat än Löfvens fiasko vi fick se på tv-skärmen och i debattvågorna efteråt.

Det vi såg var slutet för Sverige som vänsterland och ett land där socialdemokratin har något slags grepp över tanken, med makt att formulera de bärande tolkningsramarna för nationens öden.

Och tidpunkten kan fastställas, den tog slut där i söndags kväll vid 21.30-tiden.

Socialdemokratiernas partistyrelse som träffas på fredag borde inte prata så mycket om hur denna lilla mediekris ska bemötas, för detta handlar inte längre om en dålig intervju av partiordföranden

Problemformuleringsprivilegiet har naturligtvis långsamt gnagts i kanten, utmanats sedan högerns motoffensiv startade på 1970-talets slut, vi vet det. Det är inte nytt.

Men att så här fullständigt massakrera en socialdemokrat som säger det helt naturliga – att den våg av vidrig organiserad kriminalitet vi sedan några år sett, hänger ihop med ett allt brutalare klassamhälle, med segregation som idag är etniskt färgad men i grunden handlar om fattigdom – det har jag aldrig sett förut. 

De konservativas repressiva tankeram har ett mycket starkt grepp om det som uppfattas som sunt förnuft.

Socialarbetare, kriminologer, missbruksforskare och även polismakten säger att det krävs sociala insatser från ett fungerande samhälle för att på sikt stoppa nyrekryteringen till gängen, vilket var vad Löfven försökte säga.

Att Stefan Löfven är korrekt har alltså ingen som helst betydelse. För den progressiva analysramen är bruten.

När jag blev politiskt medveten och aktiv i början av 1990-talet fanns fortfarande en sociologisk blick på världen. Stenåldersrösterna om hårda tag mot packet fanns men gömde sig, de hade inget stöd.

För en kanonad av upplysningsmänniskor argumenterade emot. Talade om socialt arv, om behov av fritidsgårdar, fältassistenter och full sysselsättning. 

Men på 1990-talet valde Socialdemokraterna högerspåret, släppte på massarbetslösheten, skar i just den välfärd som enligt experterna hindrade social exkludering. 

Framför allt slutade arbetarrörelsen prata fram klassmedvetande och började lägga ner sina tidningar.

Men högern behöll sina, ja köpte till och med de socialdemokratiska.

I trettio år har socialdemokratin och även fackföreningsrörelsen varit närmast renons på att göra motstånd mot denna brutalisering och högervridning av den allmänna debatten.

Länge gick det ju bra ändå, man seglade från så höga nivåer och framgångar. 

Socialdemokraterna kunde ragga medelklassväljare för att arbetarklassen var så kompakt mobiliserad och klassmedveten.

Man kunde lägga ner sina tidningar eftersom man redan hade vunnit debatten och var en så stark kraft att de borgerliga tidningarna var tvungna att skriva om oss ändå. 

Sedan förflöt trettio år medan högern byggde sina intellektuella celler. Med internet och invandringsfrågan kunde man bygga sina digitala legioner.

I den brun-blå åsiktskorridoren kan ingen höra dig skrika.

Det vi såg var slutet för Sverige som vänsterland och ett land där socialdemokratin har något slags grepp över tanken, med makt att formulera de bärande tolkningsramarna för nationens öden

Allt det där finns runt Stefan Löfven när han krossas av mediehorderna efter sin Agenda-intervju.

En arbetarrörelse som förlorat sina maktresurser, likt grodan i grytan som inte reagerar – eller i vart fall agerar – när temperaturen höjs.

Med januaripaktens liberala masterplan som innebär minskade skatter för de rikaste och ett veritabelt krisläge i landets alla kommuner och regioner står naturligtvis en socialdemokratisk statsminister helt handfallen. 

För hans egen analysram om att minska klyftorna är inte bara starkt ifrågasatt av en borgerlig hegemoni. Den faller därför att inte ens regeringen gör detta. S-regeringen ökar klyftorna och låter kommunerna svälta – för det står i avtalet med C och L.

Socialdemokratiernas partistyrelse som träffas på fredag borde inte prata så mycket om hur denna lilla mediekris ska bemötas, för detta handlar inte längre om en dålig intervju av partiordföranden.

Detta tillstånd är det nya normala. Så här kommer valrörelsen 2022 utspela sig, som på ett evigt rewind i huvudet på Paulina Neuding. 

Frågan S-ledningen bör diskutera rör ett dåligt samhälle, ett perverst samtalsklimat och vad som kan göras för att bryta högerns makt över tanken.