En provocerande iskall skildring av det sociala arvet
Arbetet Kulturs recensent ser Bong Joon-hos guldpalmsvinnare Parasit. En film som visar att situationen man växer upp kan påverka ens liv mer än blodsband.
Den fattiga familjen i Parasit försörjer sig i början genom att vika pizzakartonger. Men när sonen i familjen kommer i kontakt med en rik familj ändras deras liv för alltid.
RECENSION. En familj är fattig, bor i en fuktig källare och måste stå på toalettstolen för att försöka koppla upp telefonen på grannens wi-fi. En annan familj är rik och bor i ett överdådigt hus där fester och pengar är de stora vardagsbryderierna.
När den fattiga sonen börjar lära den rika dottern engelska ser hans familj en möjlighet att infiltrera den finare världen. Allt medan de välbärgade njuter av att betala för att någon annan ska utföra tjänster.
I filmen Parasit ställs människor med olika klassbakgrund i en sydkoreansk storstad mot varandra.
Sydkoreas filmregissörer har under 2000-talet blivit ökända som extrema och provokativa. Bong Joon-ho är inte en av dem.
Visst har han gjort filmer om både utomjordingar och märkliga fabeldjur, men alltid med en sorglig och sympatisk ton. Därför framstår faktiskt Parasit som hans mest extrema film hittills.
Inte för att den fylld av chockerande innehåll, utan för att karaktärerna skildras på ett ovanligt iskallt sätt.
Inte minst de rika personerna som framställs som Sydkoreas svar på en extra flådig version av The Sims. Perfekta och likartade dockor som alltid ler och desperat försöker framställa en fläckfri yta.
Bong Joon-ho skapar effektivt en ovanlig kombination mellan salt samhällskritik och morbid komedi som fungerar överraskande väl.
Det är som om Ken Loach och Peter Greenaway tillsammans hade tolkat en Bergman-film – en klassanalys med spänstig dialog i en iskall inramning
Det är lätt att skratten tar överhand i början då karaktärerna mer framstår som brickor i ett spel, men när verkligheten knackar på efter halva filmen gör det förvånansvärt ont hela vägen till det förlösande slutet.
Jag själv hittades som spädbarn i en korg utanför en polisstation i Seoul i Sydkorea. Fyra månader senare befann jag mig i ett snötäckt Sverige. Livet hade minst sagt kunnat bli väldigt annorlunda.
Men efter att ha sett Bong Joon-hos guldpalmsbelönade Parasit är jag än mer övertygad om att min adoption i sig inte var ett vägskäl i livet. Situationen man växer upp i påverkar ens liv mer än dina blodsband.
Det är som om Ken Loach och Peter Greenaway tillsammans hade tolkat en Bergman-film – en klassanalys med spänstig dialog i en iskall inramning.
Samtidigt vågar Parasit verkligen provocera åskådaren. När den fattiga familjen har slagit sina klor i den rika familjens vardag är det inte helt klart vem som egentligen utnyttjar vem.
Bong Joon-ho ger inga svar och det har inte jag heller. Det enda jag vet är att den där korgen utanför polisstationen i Seoul gav mig ett annat liv.
Något som den fattiga familjen i Parasit desperat söker efter.
Fotnot: Parasit har premiär på Stockholms filmfestival lördag 16 november. Filmen får officiell premiär den 20 december.
