Bastanis lyxkommunism glömmer bort kvinnorna

RECENSION. Det är lätt att förstå varför Aaron Bastanis manifest Helautomatisk lyxkommunism blivit så populärt. De vanliga framtidsscenariernas bästa möjliga utfall är att nätt och jämnt undvika katastrofen, men Bastani målar istället upp en värld av mjölk och honung.

Det är en hoppingivande berättelse om en framtid att omfamna.

Vår tid är lika omvälvande som den industriella revolutionen. Det beror på informationsteknikens explosiva utveckling: Datorernas kapacitet fördubblas vartannat år, samtidigt som kostnaderna rasar.

Därför är en spelkonsol för några hundra dollar dubbelt så kraftfull som den förra generationens superdatorer, och därför kan mer och mer mänskligt arbete ersättas av maskiner. Vi kommer att bli som hästarna, finnas till för nöjes skull.

Tekniken och makten koncentreras till ett fåtal, som dessutom har superkrafter. Strejkvapnet blir värdelöst, eftersom arbetskraften inte längre behövs

Alla kurvor pekar mot himlen. Inom kort kan vi skräddarsy vårt DNA, skörda ren energi från solen, öppna gruvor i rymden och ta farväl av resursbristen för evigt.

Det kommer att finnas livsmedel, energi och råvaror nog för att tillfredsställa både våra behov och våra begär. Forna tiders umbäranden blir som digerdöden: ett stycke historia att förfäras över.

Så även kapitalismen, eftersom den kräver resursbrist. När allt finns i överflöd kommer prismekanismen att kollapsa och ta det ekonomiska systemet med sig.

Sedan tar guldåldern – den helautomatiska lyxkommunismen – vid. Om vi vill.

Det är bitvis en väl optimistisk prognos. Många tekniska framtidsvisioner lever också på sin visionära kraft snarare än på sin realism. AI-singulariteten, fusionskraften och den vattendrivna bilen ligger hela tiden 30 år fram i tiden.

Nanotekniken ska snart förändra allt vi vet om material, men det snartet har pågått i 20 år.

Under tiden är det appar som konkurrerar med butiker, taxi och tv som står för tillväxten. Och en effektivare produktion, genom slimmad logistik, underbemanning och övervakning.

Appen som vet exakt var hemtjänstarbetaren befinner sig och vad hon gör minut för minut är smart och kostnadseffektiv, men långt från någon lyxkommunism.

Apropå hemtjänsten är det slående hur Bastani utelämnar hela det omsorgsarbete som framför allt utförs av kvinnor.

Han skriver inte ett ord om jämställdhet, inte en stavelse om social reproduktion – det komplexa relationsarbete som bygger på mellanmänsklig omsorg och som gör oss till hela människor.

Förskolepedagoger och personliga assistenter har ingenting att hämta i den helautomatiska lyxkommunismen.

Likt generationer av marxistiska män före honom, glömmer Bastani bort kvinnors arbete, och det skänker en besk bismak åt talet om hur arbete och fritid kommer att glida samman.

De konkreta politiska förslagen är annars de vanliga. Stoppa åtstramningspolitiken, stöd lokala ekonomier genom offentlig upphandling, ställ om penningpolitiken och energisystemet och låt staten garantera alla människor universella grundläggande tjänster oavsett inkomst.

På så sätt ska det kommande överflödet komma alla till gagn på ett hållbart sätt.

De är å andra sidan åtgärder som går att genomföra även här och nu. De förutsätter inte någon överflödsrevolution.

Och vi kan lika gärna vända på steken: vad händer om den tekniska utvecklingen fortsätter så som Bastani föreställer sig, men reformerna uteblir?

Vi kommer att bli som hästarna, finnas till för nöjes skull

Den dag det kommer en teknik som verkligen kastar våra livsvillkor över ända, kommer allt att hänga på vilket samhälle vi lever i.

Om vi får superintelligenta maskiner eller lär oss designa oss själva genom DNA-redigering, finns två möjliga utfall.

Antingen händer det i ett samhälle präglat av den starkes rätt, och då kommer klyftan mellan rika och fattiga att huggas i sten.

Tekniken och makten koncentreras till ett fåtal, som dessutom har superkrafter. Strejkvapnet blir värdelöst, eftersom arbetskraften inte längre behövs.

Och föreställ dig en överklass som kan göra sig själv biologiskt överlägsen!

Eller också händer det i ett samhälle präglat av allas lika värde, lika rätt och lika möjligheter. Då kan tekniken decentraliseras och kontrolleras jämlikt och demokratiskt, och det är då Bastanis utopi är möjlig.

Men för att det ska gå åt det hållet, måste den sociala förändringen komma före den tekniska.

Reformerna är nödvändiga, för att inte robotparadiset ska bli ett robothelvete.

Däri ligger den stora förtjänsten med Helautomatisk lyxkommunism: den påminner om att det både finns mycket att vinna och mycket att förlora.

Att den sedan ger SSU:are möjlighet att säga det busiga k-ordet utan att bli skällda på för, tja, kommunism, är bara en bonus.