Fridolin: Därför vägrar jag att lämna Bukowski

ESSÄ. Favoritförfattare?

– Charles Bukowski.

Jag har fått frågan så många gånger till kvällstidningarnas faktarutor att jag inte längre tänker när jag svarar. Kan inte heller minnas att någon av journalisterna ens höjt ett ögonbryn.

Numera är de ju oftast yngre än jag själv och för dem är Bukowski bara ett namn bland andra ur minnena från någon fempoängskurs litteraturhistoria. 

Men den upphöjde kulturchefen som nu ställt frågan ser ned på mig, trots att han är kortare. 

– Det har jag aldrig hört från någon över 25.

Det sägs att Bukowski höll sig med en kom-ihåg-lapp intill skrivmaskinen. ”Stryk dålig text. Behåll bra.” 

Kom-ihåg-lappen fanns rimligen inte. Hade Bukowski haft en sådan hade han använt den till att rulla en cigarett. Och sedan skrivit ännu en tveksam novell efter deadline, till en blaska med dåligt rykte.

Myten säger något om det som fängslar hos författaren. Hur varje mening kan betyda flera saker, men ändå aldrig blir svår att läsa. Hur sammanhang och berättelsernas trådar alltid är underordnade Texten.

Hur viljan att berätta något intressant är större än behovet av att berätta något bra.

Man kan tycka att en författare skriver mycket trams och skit, men ändå älska att han skriver.

Har man haft en Bukowski-period är det för många av oss så illa att den stannar kvar, om inte annat där vi gömmer det i oss själva vi normalt är kloka nog att inte skylta med.

Det talar såklart för Bukowskis sak att amerikanska republikaner och moralistiska Tipper Gore-typer gärna rensar ut honom från biblioteken.

Men det är ändå det lilla. Tycker man om Bukowski gör man det för att han är ful, fel och skriver bra.

Fast jag vore ju inte jag om jag inte försökte mig på någon slags djupare förklaring trots allt. Vad hade han att säga till mig – gymnasisten som en tidig morgon snodde Postverket ur hyllan hos en man som inte alls var under 25 men gärna hade varit?

Det handlar, såklart, om politik. Bukowski gillar att skriva, men avskyr att arbeta. Han vill inte sälja sin kropp, sin hjärna eller ens sina fingrar över skrivmaskinens tangenter.

Allt han skriver handlar om att göra det han måste. Arbeta för att han behöver pengarna han bara kan få från smutsiga kneg, med dumma kollegor och ändlösa möten med livströtta människor längs vägen.

Myten säger något om det som fängslar hos författaren. Hur varje mening kan betyda flera saker, men ändå aldrig blir svår att läsa. Hur sammanhang och berättelsernas trådar alltid är underordnade Texten

Han säljer det han skriver för att något inom honom måste ut. För att han, trots att framgången tagit honom i sitt grepp, ändå inte bara kan sitta på travet och drömma om kvinnorna han snart ska skriva om.

Bukowski Presterar. Han kräks ut sina texter. Och han hatar det.

Jag hade inte mött något liknande.

Stor Litteratur hade varit gubbarna i skolans kanon av mestadels arbetarförfattare. Och visst kunde Eyvind Jonsson, Ivar Lo och till och med Kristianstadsakademikern Gustaf Hellström rikta sin ilska mot makten, mot dem som bestämde, mot chefer och översittare.

Men aldrig mot arbetet som sådant. Kravet på att duga fick inte ifrågasättas. Tvärtom. Det var prestationen som gjorde dig till en bättre människa än de med makt.

I den svenska litteraturen var det den skötsamme arbetaren som slogs för sin överlevnad, den moraliskt överlägsne hjälten som vann framgång på sista sidan. Sensmoralen sken ur raderna. Om du bara Presterar kan det gå väl också för dig.

Och jag tittade upp, och såg fabrikerna som stängde och skolan som badade i stål. Skolans texter skrevs av författare som en gång satte sitt hopp till arbetarrörelsen. Nu administrerade socialdemokratin nedskärningar.

Och hur skulle man då förstå de där moralkakorna? Var det vi som skulle prestera, och vem skulle vi då vinna mot? Göran Perssons nådiga luntor?

Hur kunde någon se sig runt i 90-talets Sverige – när yuppiesarna dragit, föräldrarna blivit arbetslösa och regeringen drog åt svångremmen – och tro på att alla kunde få det bättre om man bara arbetade tillräckligt hårt? 

För fan, morsan arbetade för tre. Det gav henne stroke och en sjukhussäng och stressade sjuksköterskor som bollade lika många nedskärningar som alla andra.

Sen fick hon LSS och lite hopp, och det är väl den enda riktigt stora utbyggnaden av det gemensamma ansvarstagandet, av välfärdens frihetsskapande som skett under min livstid. Men den var ju Westerbergs.

Och många av socialdemokraternas administratörer och siffernissar tål den fortfarande inte!

– Favoritförfattare? 

– Charles Bukowski.

För där kom han. En tidig morgon vid bokhyllan hos en vän. En av alla dessa morgonen efter som livet fylldes av då, när festen från i går fortfarande sov.

Och jag öppnade Postverket och lärde mig att viljan till förändring inte behöver stanna vid att byta ut cheferna. Du kan vilja byta ut hela systemet som kräver din tid, dina muskler, din hjärna och din ständiga beredskap att vara till lags.

Du får tycka illa om dina egna drivkrafter, de som jagar dig att prestera, visa upp, vara duktig. Du får vägra vara den du ska.

Och du får tycka om en text bara för att den är bra.