”Politiker ska respektera det ideella kulturlivet”

DEBATT. När kultur- och demokratiminister Amanda Lind en klar och kylig höstdag presenterar kulturbudgeten blir det en tunn soppa kvar för dem som står längst ifrån grytorna.

Snålblåsten mot civilsamhällets kulturorganisationer har redan dragit igång på många håll ute i kommunerna och det är de som är på längst avstånd från besluten som drabbas hårdast.

Den budgetökning som hade krävts för att sprida kultur i hela landet och för att de kulturpolitiska målen om allas deltagande ska kunna uppnås, uteblir.

Detta trots att skillnaderna mellan olika gruppers kulturdeltagande och kulturens tillgänglighet i landet är fortsatt stora och tycks bestå.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner finns främst i större städer och tillkommer i huvudsak dem med hög utbildning och hög inkomst.

För den som bor i eller omkring en storstad kan det alltså vara lätt att ta ett rikt kulturutbud för självklart, fantastiska och ärevördiga institutioner som bjuder på upplevelser av allehanda slag alla dagar i veckan.

Dessutom en förvirring kring kvalitetsbegreppet. Kvalitet på Folkets Hus i Burträsk är inte samma sak som kvalitet på en nationalscen och de uppnås på olika vis

Gott så. Men i de största delarna av landet är dessa kulturkolosser långt borta och ideella kulturverksamheter är de enda som står till buds. 

Genom bygdegårdar, konstföreningar, samlingslokaler och musik- och scenkonstarrangörer skapas tillfällen att delta både som deltagare och publik.

Inte minst utanför städerna har ideella kulturarrangörer ett långt bredare deltagande bland olika grupper i samhället än institutionerna.

Samtidigt visar SKL:s senaste ekonomirapport att var tredje region och nästan var fjärde kommun i Sverige hade underskott förra året.

Dessutom går högkonjunkturen mot sitt slut och kärvare tider är att vänta, med ökat kostnadstryck på skola, vård och omsorg.

Med ett prekärt ekonomiskt läge i kombination med en på flera håll populistisk och kulturfientlig agenda riskerar nedskärningarna i kulturlivet att eskalera under de närmsta åren.

Ett skred som hotar att påverka hela Sveriges grundläggande välfärdsutbud och demokratiska samtal. Kultursamverkansmodellen – tänkt att ge ökat självbestämmande på regional nivå och på så vis stärka kulturen – får ingen välbehövlig injektion i kulturbudgeten och riskerar istället att bli en cementerande, i värsta fall urholkande, ordning. 

Regeringen visar viss självkritik i frågan, med stöd av rapporter från Myndigheten för kulturanalys medger man att kulturpolitiken misslyckats med att nå de nationella kulturpolitiska målen kring delaktighet.

Det finns även en medvetenhet från statens håll att detta har att göra med mönster som är svåra att förändra endast med kulturpolitiska verktyg – att det rör sig om ett verkligt samhällsproblem. 

Men regeringen lyckas inte hela vägen koppla ihop hur dessa faktum är sammantvinnade och framförallt kommer man inte med någon verklig lösning på problemen för att öka deltagandet i kulturen.

Politiken och de stora kulturinstitutionerna behöver det ideella kulturlivets stöd.

Det civila samhällets kulturorganisationer finns i varje kommun och är unika på så vis att de når ut i samhällets minsta kapillär.

Den ideella kultursektorn kan hjälpa politiken att vända utvecklingen.

De som sitter inne på rätt verktygslåda för att nå en bättre måluppfyllelse när det gäller deltagande och mångfald är det ideella kulturlivet självt. 

Tyvärr säger staten i flera fall en sak och gör en annan, det pågår en centralisering i decentraliseringens namn som leder till inskränkningar av den ideella kultursektorns möjligheter att göra sitt jobb.

Ett talande och uppmärksammat exempel är Kulturrådets hastiga borttagande av Svensk Jazz förtroende att vidarebefordra medel. 

Genom bygdegårdar, konstföreningar, samlingslokaler och musik- och scenkonstarrangörer skapas tillfällen att delta både som deltagare och publik

Svensk Jazz är en riksorganisation med hela Sveriges jazzliv som medlemmar. Men de får inte längre göra det som de är bäst lämpade för, att bedöma och fördela ekonomiskt stöd åt sina medlemmar.

För många av Svensk Jazz mycket små aktörer blir stödet, när det hamnar på statlig nivå, för avlägset att söka och verksamheten försvagas eller läggs ned.

Liknande organisationer inom andra konstområden har upplevt att samma utveckling är att vänta.

Det finns följaktligen en misstro mot civilsamhällets kapacitet och organisering och kanske ett kontrollbehov från statens sida.

Dessutom en förvirring kring kvalitetsbegreppet. Kvalitet på Folkets Hus i Burträsk är inte samma sak som kvalitet på en nationalscen och de uppnås på olika vis. 

Staten säger sig vilja satsa på civilsamhället men drar samtidigt undan benen för det genom att använda sig av begrepp som kvalitet och likabehandling inom kulturen.

Samtidigt saknas hänsyn för att civilsamhället med sin unika kunskap, miljoner ideella arbetstimmar och täta kontakt med hundratusentals medlemmar i själva verket är den grund vår nationella kultur vilar på.

Det är inte hårdare styrning och ökad administration av det fria kulturlivet som är lösningen.

Vi behöver inte tydligare uppdrag och fler blanketter. Tvärtom.

Det är läge för staten att visa större tillit till civilsamhällets särart och förmåga.

Den politiska armlängdens avstånd ska gälla även för det ideella kulturlivet!