Vågar du släppa snuttis?
Förbud i all ära men innan vi sliter mobilen från ungdomens öga kanske vi borde se bjälken i vårt eget, skriver Arbetets krönikör.
Många röster höjs om att ett mobilförbud är det enda som kan rädda den svenska skolan från fullständig förnedring och förfall.
Motståndare till förslaget menar att eleverna använder mobilen som en förlängning av klassrummet, som ett verktyg för att kritiskt granska lärarens ord.
Mina språkelever använder främst sina smartphones för att kolla upp snuskiga ord på Google translate under lektionstid och sätta på högtalarfunktionen.
Om och om igen. Om man vill se glaset som halvfullt kan man glädjas åt att de själva är med och påverkar undervisningens innehåll.
Jag har hört lärare säga lite föraktfullt att ungdomar använder mobilen som snuttefilt.
Och visst, en utfryst trettonåring kan nog tycka det är ganska skönt att sitta med mobilen i stället för att stirra rakt ut i korridoren under rasten.
Vuxna å andra sidan vet precis hur de ska hantera sina telefoner på ett sunt och moget sätt enligt devisen lagom är bäst. Eller?
Blicken från min sjuveckorsdotter säger inte bara ”Du älskar mig inte längre”, den håller mig ansvarig för hela mänsklighetens förfall
Är det inte snarare så att när vi känner oss det minsta obekväma eller självmedvetna åker snuttefilten fram?
Dessutom menar jag att barn och ungdomar är ena fenor på att göra mobilanvändandet till en social aktivitet på samma sätt som 60-talets ungar bytte filmisar eller spelade kula.
Medan vi vuxna framför allt använder mobilerna för att slippa se varandra.
Det är inte ovanligt att vårdnadshavare behandlar skolans sociala medier som ett klotterplank för kritik och ifrågasättande, gärna på en nivå som får fjortisarnas sms-konversationer att likna TED-konferenser.
Att skolorna överhuvudtaget har ett Facebook- eller Instagramkonto känns ungefär lika hett som när kyrkan anordnade disco på mellanstadiet.
En annan företeelse som talar för att alla potentiella föräldrar borde bannlysas från sociala medier är fenomenet sharenting: att lägga upp bilder på sina barn som om hela World Wide Web vore ett julklappsfotoalbum till ”momo och mofa”.
För en tid sedan satt jag i en busskur i Malmö med tre vuxna främlingar och en pojke i fyraårsåldern.
Pojken pekade och berättade förundrat om något han såg. Vi andra satt med näsan i varsin mobil.
Som om något på skärmen skulle kunna vara viktigare än det barnet ville visa oss. När jag tittade upp hade han tystnat.
Vuxna å andra sidan vet precis hur de ska hantera sina telefoner på ett sunt och moget sätt enligt devisen lagom är bäst. Eller?
För att uppdatera John Lennons vackra citat ur låten Beautiful Boy: Life is what happens to you while you’re busy med att scrolla lustiga klipp på snubbar som slår sig.
Själv är jag inte mycket bättre. Ofta försöker jag slå två flugor i en smäll och googla pomeranianvalpar medan jag ammar.
Blicken från min sjuveckorsdotter säger inte bara ”Du älskar mig inte längre”, den håller mig ansvarig för hela mänsklighetens förfall.
”Därför bör du som föräldrar prioritera barn över mobilen” (sic). Så löd en rubrik i Metro för en tid sedan.
Jävla förmyndarsamhälle, kanske man får lust att utropa.
Eller så ser man rubrikens blotta existens som ett bevis för att något är ruttet i vårt fantastiska informationssamhälle.
Förbud i all ära men innan vi sliter mobilen från ungdomens öga kanske vi borde se bjälken i vårt eget.
