Unionens podcast ger pepp för mellanchefen

RECENSION. Det ska vara trevligt att vara mellanchef. Det blir påtagligt när jag lyssnar på de två första avsnitten av tjänstemannaförbundet Unionens nystartade podcast Mellanchefer emellan. 

Värd är Karin Adelsköld, pionjär inom det gränsland som utgörs av kombinationen komiker/entreprenör. Ett perfekt yrkessegment för dig som gillar att skratta hela vägen till banken.

Det är ett bra programledarval, om man vill lyfta bilden av mellanchefen som sympatisk och driftig, en mänsklig kompetens, snarare än ett led mellan arbete och kapital.

Första avsnittet handlar om missbruksproblematik på arbetsplatsen.

Anställda som blir för onyktra på personalfesten eller inte kommer till jobbet.

Med värdig stämma pratar en säljchef från Microsoft om problematiken med en tidigare anställd i teamet. 

Det är fackförbundet som kliver in när det är dags att friställa personal, inte för att ta strid utan för att förklara för dig varför det är en bra idé

Missbruk på jobbet är en smart fråga att inleda med. Den berör. Många kan relatera och alkohol är en ständig källa till skam.

Dricker man själv för mycket? Hur såg egentligen kollegorna på att man tog ett glas för mycket på julfesten? Nästan alla har varit där.

Men i det tjänstemannainriktade meritokratiska Unionen-universumet glöms frågan om chefens ansvar.

Det är säkert fler än jag som upplevt arbetsplatser där konflikträdda chefer vill lösa arbetmiljöproblem som underbemanning, administrativt kaos eller effektiviseringsstress med en bag in box och lite fest med fri bar.

Inte minst i tjänstemannasektorn.

Men chefen i Mellanchefer emellan är enbart kompetensen som dömer den felande anställde.

På frågan om han själv brukar dricka på julfesten svarar Microsoftmannen att han inte sätter några begränsningar på sitt eget drickande annat än rimlighet.

Sedan går man raskt vidare till hur svårt det är för personalen att kanske själva se sina missbruksproblem. Arbetsledning som eventuellt odlat en osund alkoholkultur nämns inte alls.

Avsnitt två lyfter ett betydligt härligare ämne. Fria arbetstider. Med frågeställningen ”hur fritt blir det för chefen?”.

In kliver en härlig VD från en ”inbound marketing”-byrå där man har helt fria tider. Och det låter ju toppen! Frihet under ansvar.

Och jag förstår att mellanchefer behöver lite pepp. Vi talar ändå om ett yrkessegment vars största avtryck i populärkulturen är David Brent i feelbad-komediserien The Office

Alla är lite chef för sina egna projekt och jobbar när de vill. Det här är tjänstemannasektorn i sitt esse. Att arbeta är skaparglädje.

Och jag, som arbetat i den kreativa sektorn nästan hela mitt vuxna liv tänker att mycket låter kanoners. Då kliver ännu en mellanchef från sportkedjan Stadium in och berättar om problemen med ”okynnesövertid”.

Personal som jobbar över på helgerna trots att det inte behövs. Det låter å andra sidan helt orimligt. Tills det visar sig att personalstyrkan han styrt över varit inackorderade hemifrån – i barackbyggen.

Bott i ”kontainrar” som chefen själv kallar det. Understimulansen har resulterat i att man helt enkelt gått till jobbet.

Ingen följdfråga om huruvida det går att någonsin gå hem från jobbet om man måste bo i en barack för att utföra det. 

Avsändare för podcasten är Unionens fackförbundsinriktning för anställda chefer.

Men Mellanchefer emellan ska enligt sin programbeskrivning rikta sig till ”dig som är eller har en mellanchef” vilket inkluderar i stort sett alla som har ett jobb.

Och jag förstår att mellanchefer behöver lite pepp. Vi talar ändå om en yrkeskår vars största avtryck i populärkulturen är David Brent i feelbad-komediserien The Office.

Och även Mellanchefer emellan bjuder på dålig stämning. I varje avsnitt ställs nämligen avsnittets gäst inför en utmaning.

De får lajva arbetsmiljöproblem med skådespelaren Amanda Ooms i rollen som strulig anställd. Hon gör det bra.

Men chefen i Mellanchefer emellan är enbart kompetensen som dömer den felande anställde

Jag hatar instinktivt båda hennes förkroppsligade gnälliga personalärenden, och känner att gästchefen är rimlig, lugn och sympatisk.

Då slår det mig, som inte är mellanchef men haft ett par och några riktigt usla, med en rysning: är det här fackförbunden är i dag?

På en av mina tidigare arbetsplatser myntades begreppet ”Unionen-bra”. I mediesektorn är fackliga rättigheter och kollektivavtal inga självklarheter.

Bara att en arbetsplats har ett kollektivavtal är såklart positivt. Unionen-bra är i stort sett det. Ett fackligt skelett i den arbetsrättsliga marknadens spökhus.

Du har kollektivavtal, vilket ser bra ut, men ingen behöver riktigt bry sig.

Det är fackförbundet som kliver in när det är dags att friställa personal, inte för att ta strid utan för att förklara för dig varför det är en bra idé.

Chefens polare som berättar för dig att han faktiskt är jävligt sjyst.