Kajsa Leo: I svettig symbios med en sugpropp

Du vet att något har förändrats i livet när du vaknar mitt i natten med en napp fastklistrad i armhålan, svensk reggae på högsta volym och två frågor bultande i huvudet:

1. Vad har jag gjort?

2. Har alla spädbarn så här konstig musiksmak?

I somras gjorde jag det mest triviala och storartade en människa kan göra: jag blev förälder.

Som blivande mor skröt jag hejvilt om mina icke-moderliga egenskaper.

Jag förkunnade att jag egentligen inte var mamma-material, att min partner (som har penis) skulle bli en bättre hemmafru samt att jag planerade att återgå till arbetet någon gång mellan förlossning och efterbörd.

Kanske det mest radikala jag kan göra en tid framöver är att vägra vara produktiv och ägna dagarna åt att se in i min dotters skelande ögon

Framför allt lovade jag mig själv att aldrig trampa i den kvinnofälla som kallas amning.

Så tji fick jag när ungen äntrade världen med en tunga som for ut och in och jag, i ett svagt ögonblick (jag måste ha varit full) bjussade på det finaste jag har. Förlåt, hade.

Och som citatet säger: ger man dem bröstvårtan så tar de hela själen.

Således gör jag inte annat än att tömma mina bröst på livets nektar, stundtals genom att pumpa ut de dyrbara dropparna i ett science fictionliknande rör som får min barm att likna en surrealistisk och misogyn målning av Salvador Dalí.

Och hur ska man kunna leva jämställt när den ena föräldern kan sova sig igenom allehanda monstervrål medan den andra sätter sig upprätt som ormen i Robin Hood på julafton, med bröstvårtorna i givakt som två fjäskiga pojkscouter?

Frågan som dröjer sig kvar i mitt ockuperade bröst är: måste det vara likhetstecken mellan en god mor och en dålig feminist?

I Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde skriver Nina Björk att den feminism som har segrat i Sverige är den som hävdar kvinnans rätt att vara det som mannen traditionellt har varit.

Ord som oberoende, frihet och ägande har blivit feminismens slagord; och nejmenhoppsan, är inte det även synonymt med kapitalismen? Björk skriver: ”En feminism som försvarar den manliga modellen av föräldraliv (…) är en feminism som har gått vilse i en ekonomistisk logik.”

Jag förkunnade att jag egentligen inte var mamma-material, att min partner (som har penis) skulle bli en bättre hemmafru samt att jag planerade att återgå till arbetet någon gång mellan förlossning och efterbörd

Även om vinstdrivande krafter gör allt för att profitera på föräldraskapet (själv är jag lite sugen på en joggingvagn med inbyggd mugghållare), så menar Björk att relationen mellan en förälder och ett barn går på tvärs mot köp- och säljtänkandet.

Hon skriver, och nu blir det så vackert att jag vill gråta och det beror inte bara på hormoner: ”Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära, älska, lära oss mera om och av.”

Om jag försöker släppa kraven på att vara en produktiv medborgare och försonas med tanken på att livet går ut på att leva i svettig symbios med en sugpropp, medan min partner serverar mig utsökta måltider och ljuger om att jag är sexigast i världen, trots att jag luktar blöja och mina mest laddade kroppsöppningars muskler vaktar lika effektivt som pensionerade chihuahuor, så är ju livet inte så tokigt ändå.

Kanske det mest radikala jag kan göra en tid framöver är att vägra vara produktiv och ägna dagarna åt att se in i min dotters skelande ögon.