Tjernobyl – bästa selfie­upplevelsen

Med varje passerat decennium sägs det att fotografi betyder mer än någonsin, och varje gång är det sant

FOTO. Tidigare i år uppmärksammades ett antal selfies från katastrofplatser som Förintelsemonumentet i Berlin och Tjernobyl utanför Kiev, Ukraina.

Efter HBOs framgångsrika tv-serie i år om kärnkraftskatastrofen har turismen till platsen ökat med 40 procent.

Men även om kärnkraftverket varit öppet för besök sedan 1990-talet verkar det inte som att det är katastrofen i sig som lockar i första hand, utan att åka dit ”for the gram”. Alltså att ta en bild att lägga upp på Instagram.

Och kritik har följt.

HBO-seriens manusförfattare gick till och med ut och bad turister sluta ta selfies från platsen.

Att leende posera framför en plats som representerar så mycket lidande visar brist på respekt.

En berättigad kritik. I alla fall om vi behandlar bilderna som just traditionella fotografier.

På ”The AXS Partner Summit” i början av 2014 höll grundaren av fotoappen Snapchat, Evan Spiegel, ett uppmärksammat tal.

”Instagram är jättetöntigt”, påpekade han, för det grundar sig fortfarande i tanken att du först upplever något i den fysiska världen, och sedan dokumenterar det.

På Snapchat är det i stället selfien som är den fundamentala kommunikationsenheten.

Vi kan helt enkelt inte konsumera ett ögonblick utan att vara medvetna om att vi gör just det

Bryggan mellan digitala medier som personligt uttryck och digitala medier som kommunikationskanal.

”Vi helt enkelt lever och kommunicerar samtidigt” sa han. 

Spiegels tal baserades till stora delar på en då ung sociolog vid namn Nathan Jurgensons idéer.

Han arbetade vid tidpunkten som rådgivare på just Snapchat.

I hans nyutkomna bok The Social Photo: On Photography and Social Media är frågan: Vad pysslar vi egentligen med när vi tar fram smartphonen i tid och otid? 

Jurgenson menar att en central aspekt av sociala bilder är att de flyter.

De bär inte mening som gedigna objekt att spara och minnas i fotoalbum.

Kanske kan de i enskilda fall kännas relevanta som något slags symbolvärde, men bilder som exempelvis selfies från katastrofplatser är i stället vad Jurgenson kallar, att ”dela ögon” med varandra.

Bildens relevans är själva cirkulationen, inte vad den föreställer. 

Snapchat, och numera även Instagrams skamlösa kopia Instastories, följer Spiegels fokus på bilder som konversation, som i sig bygger på det flyktiga. Så som konversationer oftast händer.

Att prata genom innehållet, inte runt det. Identitet är på så vis knutet till nuet, till här, i dag, inte till summan av din publicerade dåtid.

Kritikerna menar att vi distanserar oss från ögonblicket. Vi tar bilder av en konsert i stället för att vara på konserten

Knappt ens till minne överhuvudtaget.

Att ta bilder som dialog, menar Spiegel, ger också större spelrum för att växa, att ta risker, att uttrycka sig på olika sätt, att bredda sitt jag. 

Konflikten tycks uppstå mellan var vi som ser bilden anser att uppmärksamheten borde läggas och att personen i bilden sätter sig själv i vad som verkar vara fokus.

Men enligt en bildkultur där du delger ditt eget liv i realtid är den egna interaktionen med bilden standard.

Vad vi egentligen talar om här är alltså inte ett fåtal smaklösa influencers som konsumerar smärta för likes, utan ett tekniskt kommunikationsnormskifte. 

Jurgensons bok drar det här resonemanget vidare.

Frågar sig vem som sitter på de här distinktionerna mellan fantasi och verklighet, bra och dåligt och varför det så ofta leder till moralpanik.

Han myntade begreppet ”digital dualism” som ett sätt att beskriva hur vi ser den fysiska verkligheten som en riktig (och viktig) plats, och internet på skärmen, som något annat, ”där borta”.

Oavsett om det är digital detox-böcker, virala klipp som illustrerar smartphone-användare som hjärndöda zombies eller skribenter som älskar att göra narr över hur ofta folk kollar sina sociala medier, bidrar alla till att förvandla ”Verkligheten” till en fetisch.

Vi är i dag mer medvetna än någonsin om att vi är objekt i andras ögon.

Men, och här lyfter Jurgenson en av bokens kärnor, identitetsteater är betydligt äldre än Facebooks grundare Mark Zuckerberg.

Det slutar inte för att du loggar ut.

Vare sig du är Big Data-utopist eller ”det privata är dött”-dystopist, så drar du från samma falska källa av att något perfekt och äkta går att observera.

Att du kan befinna dig vid Tjernobyl med en ”ren” känsla för lidandet. 

När vi diagnostiserar vad som är sjukligt i en kultur, så förstärker vi också indirekt vad som är rätt, hälsosamt och normalt.

Promenad i naturen är bra. Digital uppkoppling är en sjukdom. Som du dock kan bota, gärna med en promenad i naturen.

Ett effektivt sätt att neutralisera begär är att göra det till just ett moraliskt problem. Får man ta fram telefonen på den här platsen?

Att leende posera framför en plats som representerar så mycket lidande visar brist på respekt

Hur länge får jag titta på skärmen utan att det blir pinsamt?

Bakom den synliga övervakningen av att vi tar och sprider bilder på oss själva finns ett strängare spöke, den moraliska övervakningen. 

Den fysiska verkligheten blir här den levande, äkta – och den digitala, virtuella är falsk, ytlig och obehaglig.

Kritikerna menar att vi distanserar oss från ögonblicket. Vi tar bilder av en konsert i stället för att vara på konserten.

Vi tar bilder på solnedgången i stället för att njuta av den. Och så vidare.

Men den här distanseringen sker inte när bilden tas, utan redan i vårt medvetande, i vårt språk och våra referenser.

Vi kan helt enkelt inte konsumera ett ögonblick utan att vara medvetna om att vi gör just det.