Har du tråkigt, lille vän?
Arbetets krönikör om diskussionen om vad som är ”tråkigt” respektive ”roligt” i skolan.
Den tjugonde maj publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet med den fantastiska rubriken Gör skolan tråkigare och jobbigare för eleverna.
Forskarna Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji lyfter fram förslag på hur svenska skolan ska blir mer konkurrenskraftig.
De menar att det inte finns någon forskning som stöder tesen att elever lär sig mer när de har roligt. Tvärtom.
Du vet den där känslan när du kommer ut från en spännande föreläsning eller en ovanligt lyckad fortbildning och tänker att “herre min je, så roligt och intressant, jag kan ju inte ha lärt mig någonting.” Inte det nej?
De två forskarna tycks anse att barn och ungdomar tillhör det gåtfulla folket som Olle Adolphson sjöng en gång, och att de därmed fungerar helt tvärtemot från resten av befolkningen.
Komplettera Blir du lönsam, lille vän? med Har du tråkigt, lille vän? och känn den ljuva brisen av ett framtida Sverige i medvind.
Att nöta och traggla med det huvudsakliga argumentet att vi ska slå finnarna i Pisa-undersökningen kan i värsta fall liknas vid att fylla i strecken på ett A4-papper
Heller-Sahlgren utvecklar sitt resonemang i P1:s Studio Ett och påpekar att mellan 2012 och 2015 gick Pisa-resultatet i svenska skolan upp medan trivseln gick ner.
Hurra! Eller? Han föreslår mer fokus på utantillinlärning; på att “nöta” och “traggla”.
Han efterlyser även fler centrala skrivningar.
Själv upplever jag att det redan ligger så mycket fokus på nationella prov i årskurs nio att resten av undervisningen framstår som kisspauser men vem är väl jag, en helt vanlig lärare, att uttala mig om skolan?
Jag kan också tycka att det här med “roligt” och “tråkigt” är lite kluriga begrepp i sammanhanget.
Det kanske kommer som en chock men det finns ingen entydig definition av dessa ord.
Alla elever tycker inte att samma saker är roliga eller tråkiga.
Vissa blir helt tossiga i trasorna av att traggla glosor medan många behöver helt andra metoder.
Hur många lektioner minns du från din högstadietid? Inte så många, skulle jag gissa.
För mig är det ett enda töcken som jag hänvisar till som den mörka tiden.
Fast jag minns en SO-lektion i nian med Elisabeth Hansson. Syftet, har jag förstått i efterhand, var att lära oss hur världen är funtad.
Elisabeth hade köpt en stor godispåse som hon helt sonika gav till två väl utvalda individer i klassen. Resten av oss skulle sedan fylla i de redan befintliga strecken på A4-papper, och fort skulle det gå.
Själv upplever jag att det redan ligger så mycket fokus på nationella prov i årskurs nio att resten av undervisningen framstår som kisspauser men vem är väl jag, en helt vanlig lärare, att uttala mig om skolan?
När ett bestämt antal papper var klara fick vi en godisbit av de två cheferna.
När som helst kunde de bestämma att någon bara skulle ha en halv bit eller inget godis alls. Kanske var ett streck lite snett.
De flesta arbetade på snällt, andra vägrade, vissa försökte gå ihop och göra uppror.
Jag lärde mig nog inga datum eller årtal utantill men jag kan än i dag se Anders B nöjt snaskande på en geléråtta.
Där och då förstod jag att aha, sådan är kapitalismen. Det var kunskap som förankrades i kroppen och stannade där.
Att nöta och traggla med det huvudsakliga argumentet att vi ska slå finnarna i Pisa-undersökningen kan i värsta fall liknas vid att fylla i strecken på ett A4-papper.
Skyll inte på mig om det blir revolution.
