Pengar från utlandsjobb på bekostnad av usla villkor
Världens miganter beräknas under 2017 ha skickat hem hela 4 660 miljarder kronor till sina anhöriga, pengar som enligt FN-chefen Antonio Guterres har hjälpt miljontals familjer ur fattigdomen. Men det personliga priset är högt – många migranter tvingas arbeta under mycket svåra förhållanden.
En frisör från Haiti vid sin salong i Estación Central i Chiles huvudstad Santiago.
Främst kommer remitteringarna från USA, Västeuropa och länderna runt Persiska viken och går till låg- eller medelinkomstländer.
Ofta arbetar dock migranterna med hårda låglönejobb där de varken erbjuds några pensioner, sociala förmåner eller sjukvård.
I slutet av förra året underströk FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, ILO, i en rapport att om rätt åtgärder sattes in så skulle migrantarbetarna i högre grad kunna bidra till värdländernas skiftande behov av arbetskraft, men också stimulera till en mer innovativ och hållbar utveckling samtidigt som kunskapsutbytet mellan länder skulle öka.
Den nuvarande arbetsmarknaden för migranter präglas dock ofta av mängder av övergrepp.
Ambassadör Prasad Kariyawasam, som är medlem av FN:s kommitté för migrantarbetare, säger till IPS att många länder i världen nu upplever en växande nationalistisk populism som sprider många felaktigheter om de utländska arbetarnas ekonomiska bidrag till värdländernas ekonomier.
Samtidigt påpekar han att migrantarbetarna själva saknar de politiska rättigheter de skulle behöva för att kunna mobilisera en politisk opinion mot dessa strömningar.
– I vissa länder behandlas migrantarbetare numera som varor som kan importeras och exporteras efter behov, och inte som människor med både rättigheter och skyldigheter, säger Prasad Kariyawasam, som tidigare var Sri Lankas permanenta FN-representant.
Han varnar för att denna syn på människor kan leda till sociala oroligheter som kan komma att påverka befolkningsgrupper i många länder.
Nyligen uppmanade ILO:s generaldirektör Guy Ryder till en framtid där arbetstagare inte betraktas som varor utan i stället har anständiga arbetsförhållanden och där alla människors arbete värderas.
Tara Carey vid organisationen Equality Now säger till IPS att fattigdom och brist på arbetstillfällen driver på sexhandeln i världen. Hon säger att det är vanligt att afrikanska flickor och kvinnor utlovas riktiga arbeten, men sedan tvingas in i prostitution, både inom länder och genom människohandeln i Europa och Mellanöstern.
Nyligen kom rapporter från Nigeria som gjorde gällande att närmare 20 000 flickor och kvinnor sålts som sexslavar i Mali, efter att ha blivit utlovade möjligheten att få välbetalda arbeten i Malaysia.
Miljontals män, kvinnor och barn har samtidigt fallit offer för en form av modernt slaveri där de tvingas till extremt långa arbetsdagar och mängder av arbetare dör varje år i arbetsplatsolyckor.
I en genomgång över människorättssituationen i Mellanöstern och Nordafrika för 2018 påpekar Amnesty International att det i länder som Marocko, Qatar och Förenade arabemiraten genomförts vissa regeländringar som varit positiva för migrantarbetare, däribland dem som arbetar som hembiträden.
Samtidigt understryker organisationen att exploateringen av dessa grupper fortsätter även i dessa länder och i andra länder i regionen, som i Bahrain, Jordanien, Kuwait, Libanon, Oman och i Saudiarabien.
Ofta hänger detta samman med det så kallade kafalasystemet som binder migrantarbetare vid en arbetsgivare och gör det svårt att byta jobb, säga upp sig eller lämna landet utan arbetsgivarens tillstånd.
Thalif Deen/IPS
