I en affischkampanj i Stockholms tunnelbana hävdar nu Sverigedemokraterna att ”Det är inte första gången som sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”.

Kampanjen har föga förvånande fått kritik för att vara grovt osaklig och innehålla förvrängda fakta. Och det är ingen tillfällighet.

SD:s propaganda är nämligen medvetet förvrängd sanning. Det vill säga att lyfta enskilda händelser eller enskilda upplevelser, gärna förvränga dem mot det sämre och visa upp dem som ett bevis för att de är allmängiltiga.

Hittar vi en person ur en grupp som till exempel har stulit en cykel kan hela gruppen pekas ut som cykeltjuvar. Det kallas ”anekdotisk bevisföring” och har, tyvärr väldigt effektivt, använts i många sekler.

Anekdotisk bevisföring hade till exempel en mycket stor plats både före och under kriget i den nazityska propagandan.

Justitieminister Morgan Johanssons ord nu i veckan om att SD:s propaganda mot Socialdemokraterna är ”historieförfalskning i Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels anda” är alltså faktiskt helt rätt.

Den anekdotiska bevisföringen var stommen i nazisternas propaganda, liksom den är det i den Sverigedemokratiska propagandan.

I boken ”Selling Hitler”, beskriver den brittiska historieprofessorn Nicholas Jackson O’Shaughnessy hur den anekdotiska bevisföringen blev en bärande del i nazipropagandan.

Nazisterna skapade ”ryktesgrupper” för att gräva fram och sprida misskrediterande uppgifter om motståndare och judar.

I första hand letade de efter sanna händelser – det räckte ju att hitta en jude som hade begått till exempel ett bedrägeri så skulle alla judar kunna pekas ut som bedragare med hänvisning till det sanna fallet – men uppgiften var också att förstärka sanningen om den inte var tillräckligt dramatisk.

Detta är alltså precis så som också dagens troll inom alternativ media, likväl som SD:s partistödda propaganda, agerar i dag.

Självklart finns och fanns det exempel både på våldtäkter, mord, misshandel eller bedrägerier hos judar, socialdemokrater, liberaler, brunögda, blåögda, grönögda eller vilken grupp man än valde.

Medialandskapet var också mycket mottagligt för den här typen av propaganda.

Media i Mellaneuropa var före kriget väldigt diversifierad i mängder av små tidningar och blad, fullt jämförbart med den diversifierade mediabild vi i dag upplever i mängden av nättidningar och på Twitter och Facebook.

Varför ger sig då SD på just Socialdemokraterna?

En orsak är naturligtvis att S är största parti. SD bespetsar sig på att ta makten, hela makten, och då är naturligtvis det största partiet i siktet.

En annan orsak till att SD:s kampanj riktar sig just mot Socialdemokraterna är att det främst varit Socialdemokraterna och fackliga organisationer som försökt informera svenskarna om SD:s egna och mycket tydliga nazistiska grunder.

SD startades av nazister. SD:s rötter är nazismen. Och denna böjelse för totalitarismen hör vi gång på gång upprepas av dagens SD-ledare:
”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska bort och ersättas med riktiga poliser.”
”När vi tar makten ska vi visa hur enkelt det är att avsätta oduglingar”.
”Svensk media måste ersättas med någonting sunt”
”Ni är och förblir denna nations fiender”
”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta”
”Jag tycker de är tuffa” (om nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen)

De är alla citat i närtid av höga SD-företrädare.

I ett försök att skaka av sig sitt förflutna försöker SD nu kleta av sig sitt nazistiska förflutna på Socialdemokratin.

Den stora skillnaden är att SD också i verkligheten har sin grund i nazismen, inte bara enligt några grovt tillyxade propagandaaffischer i tunnelbanan.