Klass i klassrummet
Arbetets krönikör om hur viktigt det är att elever behöver höra andras berättelser och uppleva andra möten för att förstå omvärlden.
Bakom mig sitter en tonårskille med skejtbräda och märkeskläder.
Han håller låda inför två tjejer; berättar om sin resa till London där syrran är au pair.
Vi sitter på bussen i ett privilegierat villaområde i södra Skåne.
På tv-skärmen framför oss kommer nya siffror från terrorattacken i Sri Lanka. 290 döda. 500 skadade.
Killen berättar om familjens nästa resa. Till Sri Lanka. Hans mamma har hyrt en egen surfinstruktör åt honom.
“Wow”, säger tjejerna. “Det finns bara ett problem”, säger killen. “Jag hatar koriander.”
Första dagen på min lärarpraktik på en högstadieskola i Malmö tvingades jag hålla isär två trettonåringar som ville slå ihjäl varandra.
Det var inget jag hade lärt mig på Malmö högskola. Nästan inga av eleverna hade svenska som modersmål. Och jag som bara kunde citera Vygotskij.
Parallellt med praktiken jobbade jag på en Montessoriskola i ett välbärgat område.
När jag hör att invandrare måste bli bättre på att integreras med svenskar tänker jag att det motsatta är lika viktigt. Att många elever behöver höra andras berättelser, uppleva andra möten
Chocken jag hade upplevt på den första skolan bleknade när eleverna skakade min hand och berättade att de spelade saxofon och gillade jazz.
Vid ett tillfälle kom rektorn in i det härligt öppna klassrummet, högröd i ansiktet med en risifruttiförpackning.
“Vem har slängt den här på golvet?” vrålade hon. Samtidigt gick en kollega på den andra skolan runt med gipsad arm efter att ha ingripit i ett slagsmål.
På Montessoriskolan hade jag en elev vars morfar gav honom femhundra kronor för varje B eller A han fick i betyg.
När vi hade föräldramöte på min pratikskola för tre klasser med åttor kom bara fem föräldrar.
En av eleverna var tvungen att sitta i källarförrådet och plugga. Det var det enda stället där hon kunde få plats och ro.
Under en tid lät jag de två grupperna brevväxla med varandra på franska.
När mina elever i Malmö öppnade kuverten utropade de förundrat: “De bor i hus…vid havet!”
På Montessoriskolan kunde de inte förstå varför deras brevkompisar skrev att brandlarmet gick igång hela tiden.
Läraryrket är inte ett enda yrke. Det är, tyvärr, helt olika yrken, beroende på var du väljer att arbeta.
Det är lätt att ständigt slå sig själv på axeln om en tillbringar hela sin karriär på en högpresterande skola med välartade elever.
Samtidigt har jag i sådana klasser ibland haft känslan av att jag skulle kunna ersättas av en robot.
Chocken jag hade upplevt på den första skolan bleknade när eleverna skakade min hand och berättade att de spelade saxofon och gillade jazz
De skulle lära sig sina reflexiva verb ändå. Eleven som tvingades plugga i källaren kom till Sverige i sexan.
När hon gick ut nian hade hon betyg i alla ämnen, däribland svenska, engelska och franska. Det hade nog inte gått med en robot som lärare.
Skolan jag arbetar på nu ligger i en kommun där Sverigedemokraterna är det största partiet.
Antalet högstadieelever som inte har svenska som modersmål går att räkna på en hand.
När jag hör att invandrare måste bli bättre på att integreras med svenskar tänker jag att det motsatta är lika viktigt.
Att många elever behöver höra andras berättelser, uppleva andra möten.
De behöver vidga sina världar och inse vilket privilegium det är att semestra i, låt säga Sri Lanka, och tycka att det är för mycket koriander i maten.
