Det har stormat i Teatersverige de senaste månaderna, inte bara när det gäller Dramaten och deras arbetsmiljöproblem.

I höstas sa Örebro länsteater upp tre av åtta skådespelare i sin fasta ensemble.

Och i vintras strypte Region Skåne sina utvecklingsbidrag till det fria kulturlivet, vilket har slagit hårt mot regionens fria teatergrupper.

När metoo-vågen drog fram över Sverige blev konsekvenserna av otrygga anställningar, tuff inbördes konkurrens mellan teaterarbetare och teatrars hårt pressade budgetar särskilt tydliga.

Arbetsvillkoren på Kulturhuset Stadsteatern har uppmärksammats och fler teatrar brottas med långt ifrån optimala arbetsvillkor.

Efter visningen av SVT:s dokumentär Älska mig för den jag är, om Josefin Nilsson, har det varit extra turbulent kring Dramaten.

För första gången ska Arbetsmiljöverket, med start nu i maj, göra en omfattande inspektion av den sociala miljön på hundra av landets teatrar för att undersöka om det förekommer kränkande särbehandling.

Teaterförbundets ordförande Simon Norrthon, som är skådespelare och för tillfället ingår i Dramatens ensemble, säger:

– Teatern Dramaten, alltså medarbetarna, vill leva i sin tid, göra upp med tystnadskulturen och jobba progressivt och långsiktigt. De vill ha förändring. Däremot har man problem med en ledningskultur som är kvar i 1800-talet.

Så länge som teatrarna gör bra konst och publiken kommer så ser deras ledningar lätt mellan fingrarna med andra problem

Simon Norrthon, ordförande Teaterförbundet

Veckan efter att vi talats vid avgår Dramatens vd Eirik Stubø medan styrelsen sitter kvar. Om det löser Dramatens ledningsproblem återstår att se.

Ett av de största hoten mot svenska teatrar är deras dåliga ekonomi.

Överlag har inte teatrarnas anslag skrivits upp i takt med ökade fasta kostnader – vilket lett till att budgetar urholkats och att de fasta ensemblerna har krympt kraftigt ända sedan 90-talet, särskilt hos länsteatrar och frigrupper. I dag frilansar runt 90 procent av skådespelarkåren.

Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg, menar att denna ekonomiska utarmning ingår i en större samhällstrend – skola, vård – och att den inte kan fortsätta.

– Vi är ett av världens rikaste länder, ändå tycker vi oss inte ha råd med kultur. Vad är det vi inte har råd med? Länsteatrarnas krympande ensembler är bara en försmak av vad som kommer hända även med andra teatrar i Sverige.

Som ett led i utvecklingen blev tre skådespelare från den fasta ensemblen uppsagda av Örebro länsteater i höstas. Protesterna blev högljudda.

I ett öppet brev skrev de fem skådespelare som fick stanna att nedskärningarna ”är ett slag mot hela idén om hur en region-teater skall drivas och monterar ner en fundamental del av ett kulturpolitiskt bygge”.

Där var det just teaterns dåliga ekonomi som fördes fram som huvudargument. I alla fall till att börja med. Men det tycktes också handla om att teatern ville ha en ökad flexibilitet mellan korta och långa kontrakt, med möjlighet att öka mångfalden i ensemblen.

Anders Hambraeus, en av de skådespelare som fick gå, för hans del efter 23 års anställning på Örebro länsteater, menar att anställningstryggheten ställdes mot flexibiliteten och att det är en allmän samhällstrend.

– Problemet är att det skapar en större otrygghet för skådespelarna. Vi måste hitta ett sätt där folk både kan få viss anställningstrygghet och samtidigt ge flexibilitet åt teatrarna. Men vi löser inte problemet genom att göra branschen ännu osäkrare.

Vi är ett av världens rikaste länder, ändå tycker vi oss inte ha råd med kultur. Vad är det vi inte har råd med?

Frida Röhl, konstnärlig ledare Folkteatern Göteborg

Enligt Simon Norrthon ligger länsteatrarna överlag sämre till ekonomiskt sett än landets stadsteatrar, och att deras pressade läge gör att både arbetsgivare och arbetstagare gör sig beroende av otrygga anställningar.

– Man är så van vid den här underfinansieringen att det blir ett slags race to the bottom för båda parter. Vi skådespelare ställer lägre och lägre krav på vad en anställning, en rimlig arbetsmiljö och en schyst lön kan vara.

Han ser kulturskaparna som de största finansiärerna av svensk kultur, eftersom de någonstans accepterar läget för att få göra det de älskar.

Sett från arbetsgivarens håll finns det inte enbart fördelar med flexibilitet, menar han, utan också nackdelar – som att frilansare inte har någon anledning att engagera sig i sina tillfälliga arbetsplatser och att arbetsmiljöarbetet därför blir sämre.

Vi måste hitta ett sätt där folk både kan få viss anställningstrygghet och samtidigt ge flexibilitet åt teatrarna. Men vi löser inte problemet genom att göra branschen ännu osäkrare

Anders Hambraeus, skådespelare

Många anser att den konstnärliga kvaliteten försämras utan en fast ensemble, eftersom kontinuiteten går förlorad, tryggheten i ett sammansvetsat gäng. Hambraeus håller med:

– Jag upplever att en ensemble som jobbar ihop under en lång tid kan få ett alldeles eget sound, som sedan kan föras vidare till nya medlemmar.

Skådespelaren Robert Fux tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och är ordförande i deras artistklubb.

Han tycker att det finns en romantisering, ibland även från politiskt håll, kring att fattiga och lidande kulturarbetare skapar bättre konst.

– Jag skulle säga att Kultursverige överlever trots politiker som inte sätter sig in i kulturarbetares villkor eller teaterchefer som låter frilansare slåss mot varandra.

Otrygga skådespelare skapar otvivelaktigt tystnadskulturer. Och det påverkar den konstnärliga kvaliteten, menar Simon Norrthon.

– Det finns många konstnärskap som har gått under i skuggan av aggressiva och dominanta män, eller kvinnor. När vi inte kan arbeta på jämlika villkor utan måste underordna oss alternativa maktstrukturer på arbetsplatsen, så går det förstås ut över det konstnärliga.

Skådespelaryrket ingår inte i lagen om anställningsskydd (las), sedan 20 år tillbaka. Det finns därför inga tydliga kriterier vid uppsägningar, vilket Anders Hambraeus tycker är ett problem.

– Det blir väldigt lätt så att de uppsagda misstänker att de inte får gå på grund av arbetsbrist utan för att de har sagt vad de tycker, att de har varit besvärliga på något sätt i ledningens ögon.

Enligt Simon Norrthon bygger skådespelarnas undantag från las på konstnärlig grund.

Skådespelaren Robert Fux tycker att det finns en romantisering, ibland även från politiskt håll, kring att fattiga och lidande kulturarbetare skapar bättre konst.

– Även om vi skulle kunna åberopa las så tror jag inte att det i dagsläget skulle skydda oss. Konstnärer verkar inte ha rätt till sitt jobb på samma sätt som andra yrkeskategorier, eftersom verksamheten är av den art som den är. Man låter det konstnärliga vara överordnat anställningstryggheten och faktorer som inte ska vara relevanta spelar in hos oss, som ålder och kön, exempelvis.

Frida Röhl anser att Teatersverige i dag ingår i den samhällstrend som efterfrågar effektivisering och återrapportering, New Public Management.

Det förbättrar inte arbetsvillkoren på teatrarna och det genererar vare sig konstnärligt mod eller risktagande.

– Man tittar inte på vad som behövs för att verksamheten ska fungera, utan frågar sig i stället hur den går att slimma. Det är fel fråga. Det handlar om att se till och förstå innehållet i verksamheterna, diskutera det istället för publiksiffror.

Malmö dockteater, som regissören och dramatikern Erik Holmström startade 2015, är en av landets spjutspetsscener bland frigrupperna.

I vintras valde Region Skåne, som hade sparkrav på sig, att dra in sina utvecklingsbidrag till den fria kulturen i regionen.

För Malmö dockteater har utvecklingsbidraget utgjort en stor del av deras budget, även om de detta år för första gången har tilldelats ett årligt verksamhetsbidrag från Kulturrådet.

Man tittar inte på vad som behövs för att verksamheten ska fungera, utan frågar sig i stället hur den går att slimma

Frida Röhl

Frigrupperna för in nytt blod till institutionerna, de är en livsnerv, en plantskola för hela Teatersverige. Och är på det sättet med och utvecklar konstformen.

Efter beskedet om nedskärningarna funderade Malmö dockteater på att flytta till Göteborg, men nu har de tills vidare bestämt sig för att vara kvar och försöka hålla liv i verksamheten genom nya former av samarbeten.

Så hur mår egentligen svensk teater i dag?

Erik Holmström tycker att det saknas ett självförtroende, en tro på konstformen. I stället försöker de större teatrarna nå och tillfredsställa alla.

– Det blir till slut slätstruket. Jag tycker att det finns ett för stort marknadstänk, allmänt, att man lyssnar för mycket efter vad publiken vill ha, i stället för att utgå från vad man själv vill göra, vad man tror på.

Men det finns uppsättningar som sticker ut. I mars hade Örebro länsteater, med en decimerad fast ensemble, världspremiär på Roland Schimmelpfennigs pjäs 100 sånger – en konstnärlig succé.

Samma vecka som det stormade som värst hade Dramaten premiär på Stefan Larssons lysande, utsålda och kritikerhyllade version av Linje Lusta. Konstnärligt verkar svensk teater ändå må rätt bra, även om inte teaterarbetarna alltid gör det.

Som Simon Norrthon beskriver det:

– Så länge som teatrarna gör bra konst och publiken kommer så ser deras ledningar lätt mellan fingrarna med andra problem.

Det är hög tid att Arbetsmiljöverket drar igång sin inspektion.

Fakta

• Det finns i dag cirka 2 400 skådespelare i landet som är anslutna till Teaterförbundet, ytterligare ett antal är oorganiserade.

• Av dem som ingår i facket är cirka 160 tillsvidareanställda i Teateralliansen och cirka 180 på landets teatrar. Resten frilansar.