Så försvann skyddet vid sjukdom och arbetslöshet
De anställda avstår löneutrymme för att skydda sig vid sjukdom och arbetslöshet. Men en stor del av pengarna går till annat. Arbetsgivaravgifterna har blivit en kassako som ingen regering vill avstå ifrån, skriver Arbetets reporter Mårten Nilsson i en analys.
Arbetets Mårten Nilsson skriver i en analys om varför arbetsgivaravgifterna har blivit en kassako som ingen regering vill avstå.
ANALYS. De flesta anställda har bara en diffus bild av vilka avgifter arbetsgivaren betalar in för dem.
Det är inte konstigt, för de olika delavgifter som tillsammans utgör arbetsgivaravgiften har ändrats 19 av de senaste 25 åren.
Men även om avgifterna justeras hit och dit är riktningen tydlig: De avgifter som ska betala skyddet vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet har sänkts gång på gång. Den del som kallas allmän löneavgift bara växer.
Medan de övriga avgifterna kallas ”socialavgifter”, och enligt lagen tas ut ”för finansiering av systemet för social trygghet”, har allmän löne-avgift ingenting med trygghet att göra.
ALLMÄN LÖNEAVGIFT TAR ALLT STÖRRE DEL AV ARBETSGIVARAVGIFTERNA (Klicka på grafiken för att se den större)
Arbetsgivaravgiftens beståndsdelar, i procent av lön. Utveckling 2006–2019.
Källa: Skatteverket och Försäkringskassan. Äldre och ungdomar har under delar av denna period haft nedsatta arbetsgivaravgifter. Egenföretagare betalar egenavgifter som skiljer sig något från dem ovan.
Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera Sveriges medlemskap i EU och var då 1,5 procent av lönen.
Den har nu vuxit till 11,62 procent men det beror inte på att EU-medlemskapet har blivit dyrare.
Allmän löneavgift har i stället använts som ett dragspel för att hålla den sammanlagda arbetsgivaravgiften på oförändrad nivå (31,42 procent av lönen sedan år 2009), trots att de delavgifter som ska gå till social trygghet har sänkts steg för steg.
Mönstret syns i tabellen ovan. Den sammanfattar på sätt och vis svensk inrikespolitik de senaste 15 åren.
Arbetsgivaravgiftens fördelning 2006 – 2019 (scrolla åt vänster för att se samtliga år)
De stora besparingar som har gjorts i sjukförsäkringen speglas i sjukförsäkringsavgiften, som mer än halverats sedan 2006.
Försämringarna för arbetslösa syns i arbetsmarknadsavgiften, som nästan har halverats.
De svenska trygghetssystemen ansågs en gång generösa, men är nu snålare än i en rad europeiska länder.
I början av 1990-talet utgjorde utgifterna för socialförsäkringen nästan 10 procent av Sveriges BNP. 2017 hade de krympt till 4,9 procent, den lägsta nivån på över 35 år.
De många miljarder som har sparats på sjuka, arbetslösa och arbetsskadade går alltså in i statskassan som allmän löneavgift och används för annat.
2018 drog den allmänna löneavgiften in 189 miljarder.
Därutöver gav arbetslöshetsförsäkringen ett överskott på drygt 20 miljarder: Mycket av de avgifter som flöt in användes inte för de arbetslösa.
Förklaringen till att detta är möjligt är att enbart pensionsavgiften går till ett slutet system där allt som betalas in måste gå tillbaka i form av pensioner.
De övriga avgifterna är inte öronmärkta för respektive försäkring. Det har öppnat för att de kan användas till vad som helst.
Ändå är socialavgifterna inte tänkta att vara skatter utan koppling till socialförsäkringarna.
Skatteverket är noga med distinktionen mellan socialavgifter och allmän löneavgift, där bara den senare kallas ”skatt”.
Som facket ser det är arbetsgivaravgifterna de anställdas pengar.
Löntagarna har avstått löneutrymme för att staten ska försäkra dem i händelse av sjukdom, arbetslöshet och andra risker.
Intressant nog säger Svenskt Näringsliv inte emot.
”På sikt talar mycket för att löntagarna bär hela arbetskraftskostnaden”, säger Svenskt Näringslivs skattechef Johan Fall.
I ett mejl till Arbetet påpekar han att på 1970-talet, när trygghetssystemen byggdes ut och arbetsgivaravgiften successivt höjdes, fick reallöneökningar stå tillbaka, även om ”hög inflation spelat in och sambanden förstås är komplexa”.
Under alliansregeringarna kritiserade Socialdemokraterna finansminister Anders Borg (M) för att finansiera stora skattesänkningar med besparingar på sjuka och arbetslösa.
”Löntagarna betalar in till försäkringsavgifter via sociala avgifter, men får inte den försäkring de borde ha rätt till”, sa Tomas Eneroth (S), då vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, till tidningen Aktuellt i Politiken.
Men mönstret från alliansåren består. Valåret 2018 såg den rödgröna regeringen till att återigen sänka sjukförsäkringsavgiften och höja den allmänna löneavgiften.
Till sitt försvar kan politikerna säga: Löntagarna har visserligen fått snålare socialförsäkringar, men i gengäld stora skattesänkningar.
Men det bytet är inte neutralt. Låginkomsttagare löper mycket större risk än andra att bli sjuka och arbetslösa.
Starka socialförsäkringar är därför ett verktyg för ekonomisk utjämning.
Medan sänkt inkomstskatt gynnar dem som är friska och har arbete.
