En anklagelsebok mot arbetarklassens förtryckare

RECENSION. När de gula västarnas protester startat i Paris i vintras skrev Édouard Louis i DN att en social rörelse blir till när den som lider får möjlighet att skylla på något annat än invandring och bidragstagare.

När hen i stället kan säga ”Jag lider på grund av dem som regerar, jag lider på grund av klassystemet.”

I Vem dödade min far gör han just det: namnger politikerna som trycker ner arbetarklassen i allmänhet och hans pappa i synnerhet.

Édouard Louis radar upp dem – från Jacques Chirac till nuvarande presidenten Emmanuel Macron – i det sista kapitlet.

Boken är både ett tal till en far som inte vill lyssna och ett försök att tala för honom.

Starkast är skildringen av deras relation. Tidigare har Louis skildrat våldet och homofobin under sin uppväxt i Göra sig kvitt Eddy Bellegueule.

I Vem dödade min far är skildringen av pappan både ömsint och oförlåtande.

Precis som Nina Bouraoui återvänder Louis till scener från tidigare autofiktiva romaner, och sätter dem i ett nytt ljus.

För när politiska beslut kan knäcka en arbetares rygg, då skulle politiken också kunna vara en annan, då skulle politiken kunna lyfta tusen och åter tusen andra

Här framträder pappans ambivalens: han dyrkar manlighet till den grad att han förstör sin skolgång, föraktar homosexualitet och allt kvinnligt.

Han kan vara sadistisk en dag för att nästa visa sin stolthet över alla egenskaper hos sonen som han vanligen föraktar.

Våld och sadism är de enda maktmedel han har tillgång till.

Men vid 52 års ålder har han inte ens det. Efter att hans rygg förstörts i en arbetsolycka blir han till slut sjuk och sängliggande.

För honom är politik på liv och död, skriver Louis, till skillnad från hur lite politiska beslut påverkar dem som faktiskt styr.

På de sista sidorna övergår gestaltningen i brinnande politisk pamflett, och när jag lägger ifrån mig boken börjar jag misstänka att den är lika platt som den är tunn.

När jag slår upp den igen slås de tankarna ur huvudet.

”Historien om din kropp”, skriver Louis till sin far, ”är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp. Historien om din kropp är en anklagelse mot den politiska historieskrivningen.”

För när politiska beslut kan knäcka en arbetares rygg, då skulle politiken också kunna vara en annan, då skulle politiken kunna lyfta tusen och åter tusen andra.