Facken har loopat fast med kompromisser
Oavsett hur ojämn maktbalansen mellan arbetare och arbetsgivare är har de stora fackföreningarna fastnat i en loop där kompromissen är målet och det spelar ingen roll att vi som arbetar kommer att förlora, skriver Arbetets krönikör.
När jag kom till Sverige för fem år sedan visste jag inte vad den svenska modellen var.
Jag hade ganska dålig koll på allt som har med det fackliga och rättigheter på jobbet att göra.
Även tidigare hade jag identifierat mig som vänster och försökt organisera mig med kollegor genom snacka ihop oss, men jag hade aldrig tanken på att man skulle kunna vara med i en fackförening.
Det var inte heller aktuellt när jag var migrantarbetare i andra europeiska länder.
Man var glad om man fick jobb, även om det alltid var svart; inget kontrakt, ingen semester och så vidare.
På jobbet åt jag min veganlunch, efter jobbet gick jag på politiska demonstrationer och försökte förstå mig på feministisk teori.
Men jag hade aldrig tänkt att kampen för en bättre värld skulle kunna börja på min arbetsplats.
Att inte se potentialen att förändra genom facklig organisering, om jag får killgissa här, är ganska typisk i dag. Postpolitiken har inte skonat fackföreningar.
Människor, speciellt min generation, förlitar sig inte på handlingsförlamade etablerade politiska organisationer längre.
Fackföreningar i dag, även om de gärna ser sig själva som folkrörelser, är ofta toppstyrda.
I de flesta andras ögon tillhör de samma gamla, stela etablissemang som inte kan göra ett skit för vanligt folk.
Det kanske låter hårt, men så är det. Jag har upplevt det själv, när jag som ny i Sverige jobbade för femtio spänn i timmen, utan kontrakt.
När jag ringde ett av de stora facken för att fråga vad jag kunde göra fick jag svaret: Skaffa personnummer och kontrakt först, ring oss sedan.
I dag vet jag vad den svenska modellen är. Nu, som fackligt aktiv, ser jag också hur den fungerar i praktiken.
Otrygga anställningar, migranter som blir exploaterade eller chefer som diskriminerar.
Det kanske låter hårt, men så är det. Jag har upplevt det själv, när jag som ny i Sverige jobbade för femtio spänn i timmen, utan kontrakt
I teorin har arbetarna många rättigheter i Sverige, men i verkligheten bestämmer cheferna. De kan allt. Betala under bordet, fuska med anställningar, trakassera, sällan med konsekvenser.
För varje lag som finns för att skydda arbetare, finns tre undantag som gör det omöjligt att använda sig av den.
Har du en otrygg anställning är du lämnad till chefens goda vilja.
Oavsett hur ojämn maktbalansen mellan arbetare och arbetsgivare är har de stora fackföreningarna fastnat i en loop.
Det är kompromissen som är målet, det spelar ingen roll att vi som arbetar kommer att förlora.
Inte konstigt då kanske att folk slutar tro på att facket har möjlighet att förändra något på riktigt.
Min generation brukar beskrivas som verklighetsfrånvänd, men det är de som sitter på beslutspositioner i etablerade politiska organisationer som borde få en reality check.
