Angela Davis, den kända amerikanska aktivisten, är i Uruguays huvudstad Montevideo, inbjuden av rörelser som främst består av unga svarta tjejer.

Davis, själv svart akademiker, satt fängslad i USA på 1970-talet anklagad för att ha försett Black Panthers med vapen. Människor världen över demonstrerade i protest mot fängslandet.

Uruguay har en befolkning på tre miljoner och tio procent av dem är svarta.

Davis förvånas över att det är så få svarta politiker i Uruguay. Vad händer? Varför detta?

– De svarta lever i kulturell apartheid. Utbildning är gratis, alla i landet har garanterat plats på universitetet. Men om man bor i periferin, i usla bostäder utan rinnande vatten och el är det svårt att prestera i studierna, säger Tania Ramirez, en av de unga arrangörerna.

Tania berättar att hon blev utsatt för en rasistisk attack förra året. Hon skulle ta en taxi.

En vit kvinna i medelåldern och hennes dotter ville ha samma bil och skrek rasistiska glåpord medan de slog och sparkade henne.

Angela Davis besök ska inspirera till förändring. På Solis teater, Uruguays motsvarighet till Dramaten, är det fullsatt med svarta kvinnokollektiv från landsbygden.

Jag frågar en kvinna i Davis ålder vad hon gör där. Hon ler och säger att hennes barnbarn är unga studentskor.

Själv arbetade hon som tjänstekvinna i 55 år. Hon var bara nio när hon skickades hemifrån för att städa åt en vit familj.

– Jag var fjorton år 1970 och hade i hemlighet blivit medlem i ett kommunistiskt parti.  Vi skrev graffiti på väggarna: ”Frige Angela Davis”, säger kvinnan.

– Nu är det mina flickor som går på universitetet. I tröjor med hennes ansikte. Det är mitt arbete som har gjort detta möjligt. Och det var vi som fick Angela fri, det är jag övertygad om.

Davis förvånas över att en yngre generation bär hennes ansikte på sina tröjor.

– Jag frågar ofta tjejerna som bär tröjor med mitt namn varför gör de det. I dag sitter jag inte i fängelse, behöver inget stöd. De svarar att de känner sig mäktiga och fria när de bär en tröja med mitt ansikte. Vi blir synliga genom dig, svarar de.

Angela Davis berättar om sin kamp mot apartheid i Sydafrika. Om sitt arbete för att förändra fängelsesystemet i USA.

– Vi lever i en demokrati som är helt fel från början. En demokrati som inte tar hänsyn till klass, genus och ras är ingen riktig demokrati, säger hon.

Hon gick med i kommunistpartiet på sextiotalet och tror fortfarande på rättvisa och arbetarmakt.

– Självklart är inte min kommunism densamma idag. Vi som var kommunister då har gjort misstag. Sovjet gjorde misstag, Kuba gjorde misstag. Men ni i Uruguay fann en väg.

– Jag försvarade Tupamaros agerande på 70-talet. Konceptet med en stadsgerilla som stal från de rika och delade ut de bestulna varorna i fattigkvarter var fascinerande. Det var en känsla av Robin Hood över det hela.

Davis belönades med ett hedersdoktorat av Uruguays Universitet. Som Montevideos gäst fick hon stadens nycklar, en stark symbolisk gest.

Men Angela Davis är mer än en symbol. Hon är fortfarande en aktivist och det är sådana de unga svarta tjejerna i Uruguay behöver.