Lexmin Barrios, som mannen i dräkten heter, köpte en Mimmi Pigg-kostym också så att han kan variera sin klädsel när han försöker tjäna pengar på sin utstyrsel.

Lexmin Barrios är en av cirka 1,2 miljoner venezuelaner som har flytt till Colombia sedan den ekonomiska krisen drabbat grannlandet. Till Bogotá har minst 300 000 kommit och det märks, trots att Bogotá officiellt har drygt åtta miljoner invånare.

I parker och på trottoarer går unga människor med påsar med venezuelanska flaggan. I påsarna ligger små chokladbitar som de med övertygande charm säljer styckvis.

Bogotá är en av världens mest trafikerade städer och vid trafikstockningarna jonglerar clowner med bollar eller tvättar bilrutan för en liten slant. På vissa håll syns också ungdomar med skyltar där de berättar om sitt ursprung och ber om pengar.

Den 220 mil långa gränsen mot Colombia är egentligen stängd. Venezuelas regering har satt stopp för sina egna invånare att korsa gränsen västerut, precis som den tidigare har stängt landsgränsen mot Brasilien och flygtrafiken till intilliggande länder.

Lexmin Barrios, 44, var både sjukgymnast och idrottslärare hemma i Venezuela. Bild: Erika Pineros

Det har knappast hindrat venezuelanerna. Och här, i landet där ingen egentligen litar på andra, verkar alla hjärtan vara öppna för grannarna i nordost. Venezuelaner som korsar gränsen får temporärt uppehållstillstånd vilket också ger dem möjlighet att arbeta.

Fast i ett land där arbetslösheten ökar, nu runt 12 procent, och endast en fjärdedel av alla jobb räknas som formella, har konkurrensen bland försäljarna på gatan hårdnat.

Några har kommit på den smarta idén att slå mynt av krisen i Venezuela. Hyperinflationen har gjort valutan värdelös. På venezuelanska sedlar har gatuförsäljare därför passat på att måla konstverk. Andra gör handväskor och plånböcker av stora sedelbuntar.

Lexmin Barrios vet inte om han ska skratta eller gråta och säger att Venezuela måste vara det enda landet där även dollarn devalveras.

Jag möter en annan man, gatuförsäljaren Alexander Quiroz. Han började resan från Venezuela redan för två år sedan. Först provade han lyckan i Peru och sedan i Ecuador innan han kom till Bogotá.

I vagnen som han skjuter framför sig har han tuggummin, cigarettpaket och klubbor. Vissa dagar säljer han ingenting, men livet är ändå bättre på gatan i Colombia än i hemlandet.

Samtidigt som Venezuelas president Nicolás Maduro attackerar Colombias regering för att ligga bakom de långvariga strömavbrotten som skapat kaos den senaste månaden gör Colombias president Iván Duque allt för att få ett diplomatiskt slut på krisen som blivit allt djupare.

Nyligen drog han en parallell med den syriska flyktingvågen till Tyskland men konstaterade att Colombias BNP per capita är sju gånger mindre.

Sen rekommenderade han Nicolás Maduro, inte värst diplomatiskt, att söka asyl på Kuba för ”där har han säkert många vänner och kan bli lycklig”.