Kajsa Leo: Är det okej att hata den där utmaningen?

Han är nog i 65-årsåldern. Jag har inte sett honom här förut. Han ser nervös ut i sina skinande rena träningsskor.

Kvinnan bredvid klappar honom uppmuntrande på ryggen. Det är säkert hans fru, kanske är det hon som har tvingat hit honom.

En halvtimme in i gympapasset är det dags för en ganska avancerad koordinationsövning, ett litet dansnummer om man så vill.

Det är trångt i lokalen men alla tjoar och dansar.

Vi kan stegen, vi har varit med förr. Alla utom mannen. Han ramlar. Pladask.

Instruktören kommer fram och drar upp honom från golvet. Alla ser.

Den amerikanska forskaren Carol Dweck har fått stort genomslag inom pedagogiken med sina tankar om statiskt respektive dynamiskt mindset.

Hon menar att det finns två typer av elever: de som tror att det krävs medfödd talang för att lyckas och helst undviker utmaningar i rädsla för att blotta sina okunskaper, och de som tror att de utvecklas i relation till hur mycket de anstränger sig och ser kritik som en chans att lära sig mer.

Jag mår som bäst när jag får göra det som jag behärskar och till och med stundtals kan briljera i. Helst med bara en boll i luften

Det är inte svårt att räkna ut vilka som klarar sig bäst i skolan.

Som lärare är det min uppgift att uppmuntra ett dynamiskt mindset och att berömma utveckling och ansträngning i stället för att använda ord som talang, intelligens och snabbhet.

Om jag lyckas blir resultatet förhoppningsvis ett klassrum fullt av dynamiska individer som kastar sig huvudstupa in i utmaningarna och likt Pippi Långstrump yttrar orden som får varje lärare att kissa på sig av sinnesrörelse: “Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert.”

Fast innan vi utropar ett unisont halleluja, låt oss ta en titt på oss själva, vi som har lämnat grundskolan och på något mirakulöst sätt överlevt.

När testade du senast något nytt, något som är helt utanför din trygghetszon?

När utsatte du dig själv för något som du är tämligen värdelös på, i sällskap av ungefär 25 andra personer varav en har som uppgift att bedöma din insats?

Några av de värsta sakerna jag vet: orientera, spela TP utan lagkamrater samt försöka lösa logiska klurigheter.

Skulle jag anamma ett dynamiskt mindset om jag tvingades utföra dessa aktiviteter mellan låt säga 08.30 och 15.00 varje dag?

Skulle jag säga “Hoppsan, det där gick ju inte så bra, nästa gång går det säkert bättre med lite träning och en positiv inställning”?

Svar: nej, jag skulle lägga mig ner och dö, mitt i orienteringsbanan.

I mitt CV har jag säkerligen någon gång skrivit: “Jag älskar utmaningar”.

Det är så man skriver, det hör liksom till.

Vill du veta en hemlighet? Jag hatar utmaningar.

När utsatte du dig själv för något som du är tämligen värdelös på, i sällskap av ungefär 25 andra personer varav en har som uppgift att bedöma din insats?

Jag trivs utmärkt med att göra ungefär samma sak varje dag.

Jag mår som bäst när jag får göra det som jag behärskar och till och med stundtals kan briljera i. Helst med bara en boll i luften.

Jag har inte sett den där mannen på gympapasset igen. Jag klandrar honom inte.

Och till alla elever med statiskt mindset som tycker att ni är hopplösa och som spyr på nya utmaningar men ändå sitter i den där skolbänken dag in och dag ut, vill jag bara säga: Respekt.