Högt spel om billiga kläder i Bangladesh
Västerländska klädmärken vill gärna stoltsera med god arbetsmiljö i producentländerna, men ogärna stå för kostnaderna. I Bangladesh riskerar ett chicken-race mellan leverantörer och modeföretag att gå ut över textilarbetarnas säkerhet.
Den 7 april ska Bangladesh appellationsdomstol avgöra en lång juridisk strid.
På ena sidan står representanter för den inhemska textilindustrin.
På andra sidan står arbetsmiljöavtalet Ackordet, vars kansli vid förlust tvingas lämna landet.
Berättelsen om Ackordet börjar med en av världshistoriens svåraste industriolyckor.
Den 24 april 2013 kollapsade textilfabriken Rana Plaza, strax utanför Bangladesh huvudstad Dhaka, med 1 134 dödsoffer som följd.
De livsfarliga arbetsförhållandena i landets textilsektor var väldokumenterade sedan tidigare, men med Rana Plaza blev de en världsangelägenhet. Katastrofen var för stor för att kunna ignoreras. Plötsligt talade alla om textilarbetarnas utsatthet.
De globala facken Industriall och UNI identifierade det politiska handlingsutrymme som plötsligt skapats och tog täten i förändringsarbetet.
Bara några veckor senare trädde Ackordet i kraft. Textilfabriker, fackföreningar och runt 200 västerländska modeföretag undertecknade det juridiskt bindande avtalet.
Målet var förbättrad arbetsmiljö, främst i fråga om brand- och byggnadssäkerhet.
Och sett till statistiken har textilsektorn blivit betydligt säkrare. Sedan Ackordet implementerades har de årliga dödsfallen sjunkit från 71 till 17, enligt en amerikansk undersökning.
Så varför är Bangladesh textillobby så angelägen om att slänga ut avtalet och dess kansli?
I lokala medier beklagar sig branschföreträdare och tongivande politiker – landets textilsektor och parlament är överlappande storheter – över ”auktoritär attityd” och ”mental tortyr”.
Men i sista instans handlar det, förstås, om vinstmarginaler.
Branschen levererar fortfarande avkastning, men från 2011 till 2016 sjönk exportpriserna med 13 procent. En rapport från amerikanska Centre for Global Worker’s Rights argumenterar för att modejättarnas inköpsstrategier ligger bakom.
Klädföretagen äger som bekant inte sina egna fabriker. Leverantörerna tvingas konkurrera genom att erbjuda så låga priser som möjligt. Något som går ut över textilarbetarnas löner. Och över säkerheten.
Enligt Ackordet ska de västerländska modeföretagen bidra till att finansiera arbetsmiljöförbättringarna. Men i Bangladesh menar fabriksägarna att de tvingas absorbera merparten av kostnaderna, samtidigt som modejättarna fortsätter kräva allt billigare kläder.
Human Rights Watch menar att Ackordets påtvingade uttåg skulle utgöra en ”katastrof för textilarbetarnas säkerhet”.
Samtidigt ger människorättsorganisationen fabriksägarna rätt:
”Bangladeshiska leverantörer har rätt att vara upprörda över hyckleriet när klädmärken kräver dyra förbättringar samtidigt som de insisterar på reapriser.”
Den fabrik som inte klarar Ackordets säkerhetsinspektioner riskerar att svartlistas. Leverantörerna står alltså inför alternativen att acceptera längre vinst eller att förlora sina kontrakt. Det är denna upplevda gisslansituation som lett fram till upproret mot Ackordet.
Avtalet kommer att fortsätta gälla även om kansliet tvingas lämna Bangladesh. Men arbetet med säkerhetsinspektioner kommer att försvåras och försenas.
Kansliet har redan varnat för att omkring 500 av de anslutna fabrikerna kan komma att svartlistas i ett första steg.
För textilsektorn är de potentiella konsekvenserna förödande. Den globala konkurrensen är knivskarp och modeföretagen kan alltid flytta vidare till nästa låglöneland.
Draget till sin spets kan man säga att Bangladesh textilsektor nu satsar allt på ett kort: Att de västerländska modeföretagen ställda inför valet mellan god arbetsmiljö och låga kostnader ska välja det senare.
Det är ett högt spel. I potten ligger textilindustrins framtid och företagens miljardvinster. Liksom förstås arbetstagarnas liv och hälsa.
Och nu ligger bollen hos modeföretagen.
Detta är Ackordet
Ackordet – eller Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh – trädde i kraft 2013, kort efter att 1 134 textilarbetare mist sina liv när fabriken Rana Plaza kollapsade.
Det är ett juridiskt bindande avtal mellan omkring 200 modeföretag, de globala facken UNI och Industrial samt lokala fackföreningar. Ett antal ideella organisationer som Clean Clothes Campaign har observatörsstatus.
Styrelsen består till hälften av företagsrepresentanter, till hälften av fackrepresentanter, och leds av en opartisk ordförande från FN-organet ILO.
Ackordet har i huvudsak undertecknats av europeiska modeföretag, däribland svenska H&M, KappAhl och Gina Tricot. Många nordamerikanska modeföretag lockades i stället till det konkurrerande arbetsmiljöinitiativet Alliance for Bangladesh Worker Safety som bygger på frivilliga åtaganden.
